Hoppa till huvudinnehåll
Av
Pensionerad lärare

Nykolonisering av jorden

Det globala jordbruket står inför enorma utmaningar. Under de närmaste 40 åren måste livsmedelsproduktionen öka med minst 60 procent för att föda jordens befolkning.


Dessutom ska den odlingsbara jorden räcka till för odling av djurfoder, biobränslen och textilfibrer. Skogarna ska förse oss med virke, pappersmassa och bränsle.

På samma gång ska jordbruket förhoppningsvis kunna hushålla med ändliga resurser, minska koldioxidutsläppen och minimera andra oönskade miljöeffekter.

Dessutom måste landområden avsättas för att bibehålla den biologiska mångfalden. Allt detta samtidigt som delar av jordbruksmarken hotas av torka, stigande salthalt och jorderosion.

En rad nationer, multinationella livsmedelsföretag och penningstarka investerare har insett att jordbruksmark och andra land- områden kommer att bli en bristvara. Det gäller att förse sig!

Jakten på odlingsbar mark tog fart på allvar till följd av de kraftigt ökade världsmarknadspriserna på spannmål åren 2007-2008 bland annat på grund av svår torka. Ökad efterfrågan på livsmedel i växande ekonomier och förändrade matvanor, främst ökad köttkonsumtion bland de välbeställda var en annan orsak till jakten på mark. Ytterligare en var det ökande intresset för bioenergi.

När den amerikanska regeringen år 2005 införde en ny Energy Policy Act ledde det till starkt ökande priser på majs. Den nya energipolitiken innebar att hela 140 miljoner kubikmeter biobränsle, främst etanol, ska produceras år 2022.

Termen landgrabbing myntades och med den avses när någon med tveksamma metoder köper upp eller arrenderar mark som redan nyttjas av någon annan. Ofta handlar det om mycket stora landområden, inte sällan på tusentals eller rent av hundratusentals hektar.

Marken används för odling av livsmedel, snittblommor, sojabönor till djurfoder, majs, sockerrör och jatropha till biobränsle och bomull till textilindustrin. Men inte sällan tas marken över som ett rent investeringsobjekt.

Mark med rik tillgång på vatten är särskilt eftertraktad, ofta ingår sjöar och vattendrag i den mark som köps upp och detta har då kallats watergrabbing.

Marken används för odling av exportgrödor trots att de länder som upplåtit marken ofta har en egen stor, svältande befolkning. Det är fattiga länder som utnyttjas, länder som egentligen själva behöver marken för att försörja sina invånare.

De länder som utsätts för landgrabbing finns främst i Afrika, Sydostasien och Latinamerika. Det är svårt att få fram tillförlitliga och samstämmiga uppgifter om hur stora landarealer det rör sig om.

Ofta vill varken köpare eller säljare uppge arealer eller ekonomiska villkor, men globalt kan det röra sig om över 200 miljoner hektar som bytt ägare sedan år 2001. Men även denna siffra är troligen i underkant. Exempelvis uppger Federation Agraria Argentina att bara i det landet har 20 miljoner hektar hamnat i utländska händer.

De senaste tio åren har hundratals avtal gällande mer än 200 hektar tecknats, bara i Afrika över 400 avtal. Intresset för Afrika är särskilt stort. Den odlingsbara arealen där är upp mot 200 miljoner hektar och minst 600 miljoner hektar ytterligare bedöms som potentiellt odlingsbara.

Länder som sålt eller arrenderat ut stora arealer är Sydsudan, Etiopien, Madagaskar, Moçambique, Indonesien och Argentina. I Europa är det främst Rumänien och Ukraina som drabbats av landgrabbing.

Ofta nämns Kina och de rika arabländerna som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten som de stora investerarna och då är det mestadels ländernas regeringar som står för uppköpen. Andra stora aktörer är USA och Storbritannien, men där är det företag och privatpersoner som investerar.

Även Indien, Egypten, Sydkorea, Singapore och en rad andra länder är på jakt efter odlingsbar mark. Bland de tio största uppköparna finns USA, Förenade Arabemiraten, Indien, Kina, Malaysia, Sydkorea och Singapore.

Utländska investeringar inom jordbrukssektorn i fattiga länder skulle i sig inte behöva vara negativa. Det skulle kunna skapa en win-win-situation med positiva möjligheter.

Exportgrödor kunde ge inkomster till länderna och skapa arbetstillfällen. Storskaliga jordbruksmetoder kunde öka produktiviteten och avkastningen.

I några fall har investerarna lovat att bygga ut skolor och hälsovård för lokalbefolkningen. Men idag har livsmedel, biobränslen och andra jordbruksprodukter blivit viktiga varor på en global marknad med potentiellt höga profiter.

Det har skapat jakten på odlingsbar mark och i den dragkampen väger lokalbefolkningens krav lätt. De investerade pengarna hamnar i fel fickor och ökar korruptionen, landområden slumpas bort och eventuella arrenden är ofta mycket låga.

Exempelvis betalar den saudiske prinsen Bandar Bin Sultan bara en dryg dollar per hektar och år för mer än 100000 hektar i Sydsudan. En sydkoreansk investerare uppges betala 80 cent per hektar och år för ett stort landområde i Peru.

Landgrabbing stör både den ekologiska och sociala hållbarheten. De landområden som påstås vara outnyttjade är i själva verket livsavgörande för lokalbefolkningen.

Ofta fattas besluten långt över deras huvuden. Av utlovade skolor och sjukstugor blir intet. Bönderna drivs bort med våld och deras rätt till marken ignoreras. De förlorar den försörjning de hade i sina små lokala jordbruk.

De få arbetstillfällen som den nya stor-driften medför betalas med skamligt låga löner. Vid ett projekt i Etiopien fick arbetarna endast 48 cent om dagen vilket är långt under Världsbankens fattigdomsgräns.

Ägarfamiljen till det italienska klädföretaget Benetton har köpt upp hela 900000 hektar i södra Argentina för att producera ull. Detta har skapat konflikter med lokalbefolkningen som utestängs från områdena.

I höstas avslöjades att svenska H&M samarbetar med den saudiske shejken Mohammed Al Amoudi som anklagas för landgrabbing i Etiopien. Al Amoudi arrenderar marken av etiopiska staten för att producera bomull bland annat för H&M.

Visserligen får staten inkomster, men för lokalbefolkningen har det inneburit omfattande tvångsförflyttningar som genomförts med militärens hjälp.

I tvångsfördrivningens spår följer våld, tortyr och mord konstaterar människorättsorganisationen Human Rights Watch.

Landgrabbing är ingenting annat än förtäckt nykolonialism. Först koloniserades världen med kulor och krut, bomber och granater. Kontinenterna styckades upp och ursprungsbefolkningen förslavades, fördrevs eller mördades.

Idag sker något liknande, men vapnen heter nu dollar och pund, euro och yuan. Med de lokala regeringarnas tysta medgivande fördrivs lokalbefolkningen och de rika länderna lägger under sig den odlingsbara marken. Den mark de fattiga så väl behöver för sin egen försörjning.