Viktigt om de mest utsatta

Det har varit tyst om dem länge nu. De apatiska barnen. De som ger upp hoppet om livet, och gradvis börjar dö framför våra ögon.

För knappt tio år sedan såg det annorlunda ut. Då gick debatten het och dåvarande migrationsminister Barbro Holmberg (S) och hennes experter hävdade omväxlande att de sjuka barnen simulerade och att deras föräldrar förgiftade dem. Ut ur Sverige skulle de oavsett vilket.

Vad det handlade om var flyktingbarn. Många med traumatiska upplevelser i bagaget. Kanske hade de tvingats bevittna hur en förälder eller ett syskon utsatts för övergrepp eller misshandel. Eller så hade de själva utsatts.

Väl i Sverige började ofta en mer normal tillvaro att långsamt etablera sig, med skola, vänner och vardagsliv. Tills utvisningsbeslutet kom som en chock. Hotet om att återvända till den situation de tvingats fly ifrån blev för många en skräck som de inte kunde hantera. Särskilt svår blev situationen om också föräldrarna lamslogs av utvisningshotet.

Resultatet blev att vissa barn gled ner i ett allt djupare apatiskt tillstånd. De slutade prata. Slutade leka. Slutade äta. De drabbades av det som kom att kallas ”uppgivenhetssyndrom”.

För knappt fyra år sedan beslutade Socialstyrelsen att det behövs samlade rekommendationer för hur dessa barn ska vårdas för att uppnå bästa resultat. Hittills har en sådan översyn saknats, och vården har skiftat mycket beroende på var i landet barnen har befunnit sig.

Med tanke på det allvarliga sjukdomstillståndet är det givetvis katastrofalt att vissa barn får sämre vård på grund av bristande kunskap och erfarenhet hos vårdgivaren. Ändå är det först i år som Socialstyrelsens råd blev klara.

Att råden äntligen har färdigställts beror till stor del på en nyutkommen bok. ”Från apati till aktivitet – Teori och behandling av flyktingbarn med svår psykisk ohälsa” ger en översikt över såväl de medicinska som de sociala aspekterna av frågan. Redaktörer är barnläkaren Henry Ascher och överläkaren Anders Hjern.

Att boken ska läsas av alla som i sitt yrkesliv eller genom ideellt arbete kommer i kontakt med flyktingbarn borde vara en självklarhet. Här får de verktyg att diskutera diagnostik, bemötande och olika vårdalternativ.

Men boken borde också läsas av andra intresserade. Frågeställningarna som dessa barn ger upphov till handlar till syvende och sist om medmänsklighet, solidaritet och etik. Och politik.

Hur värderar det svenska samhället människor som tvingats fly från krigen som västvärlden ofta aktivt underblåst? Hur tar Sverige emot dem som tvingas fly från det förtryck svenska politiker högljutt fördömer i officiella sammanhang? Hur ser vårt samhälle på de allra svagaste och mest utsatta? Ska de tas om hand på bästa sätt, eller ska de utmålas som lömska bedragare, lurendrejare och parasiter?

”Genom att ständigt lära, reflektera, diskutera och samla kunskaper och erfarenheter kan vi gå från apati till aktivitet”, skriver Henry Ascher i bokens avslutande ord. Han syftar på hur en god vård kan hjälpa dessa barn att hitta tillbaka till livet.

Men orden kan också riktas till oss alla, och ses som en uppmaning till politisk handling. Vårt samhälle ska inte behandla barn så illa att de vänder livet ryggen. Det måste vi se till. Vi måste gå från apati till aktivitet.