Proletären: Vi är inte Charlie

Publicerad 14 januari 2015
Vad innebär egentligen budskapet att alla ska vara Charlie?
Vad innebär egentligen budskapet att alla ska vara Charlie?

Attentantet mot satirtidningen måste fördömas. Men efterspelet gynnar terrorister och högerextrema.

Efter det fruktansvärda attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris i förra veckan har västvärldens ledare och medier tävlat i att manifestera sin solidaritet med offren och sitt försvar av press- och yttrandefrihet. Mest populärt är att i olika sammanhang yttra frasen ”Jag är Charlie” för att demonstrera hur ett angrepp på en tidningsredaktion också är ett angrepp på det fria ordet.

Västvärldens tidningsredaktioner har också uppmanats att i solidaritet återpublicera de karikatyrer av Muhammed och muslimska ledare som verkar vara det omedelbara motivet för terrorattentatet mot Charlie Hebdo. En uppmaning som bland annat svenska Expressen hörsammade, men många också valde att avvisa.

Det är skillnad mellan ”omotiverad förolämpning och satir” som New York Times motiverar sitt beslut att inte publicera Charlie Hebdos teckningar.

Satirens kraft ligger i generaliseringen och karikatyren, vilket gör den särskilt väl lämpad som vapen mot maktens hyckleri och övergrepp. På samma sätt blir satiren förödande när den istället sparkar nedåt.

När Charlie Hebdo och andra tidningar publicerar nidbilder på muslimer i ett Europa där islamofobin växer väljer de att bekräfta snarare än att ifrågasätta fördomar om en redan utsatt minoritet i samhället.

Teckningarna slår i detta sammanhang inte mot religiösa makthavare utan mot de muslimer som utgör en stor del av arbetarklassen i många europeiska länder.

Splittring och rädsla är livsluft för extremister. Syftet med terrorattentatet i Paris är sannolikt inte i första hand att tysta en tidningsredaktion utan att öka motsättningarna mellan olika religiösa och etniska grupper. I det avseendet går terroristerna hand i hand med Front National och andra högerextrema organisationer i Europa.

Redan dagen efter attentatet mot Charlie Hebdo rapporterades om attacker mot flera moskéer i Frankrike och i Sverige skrev Björn Söder (SD) på Facebook att ”Fredens religion visar sitt rätta ansikte”.

I det offentliga samtalet direkt efter attentatet spred sig också en olustig tendens att blanda ihop islamism och terrorism. Enligt den logiken kunde vilken muslim som helst bli ombedd att kommentera dådet. Något som retade upp den tunisiske filosofen och antropologen Youssef Seddik i en intervju för franska webbtidningen rue 89:

”Vi är förfärade, vi är utom oss, men vi behöver inte rättfärdiga oss i egenskap av muslimer. Varför vänder ni er mot oss? Vi är som ni. Det är oanständigt att vi uppmanas ta särskilt avstånd från dådet.”

Alla medier verkar i en värld med stor maktobalans mellan klasser och länder. Därför måste även satiren ses i ett sammanhang och dess funktion övervägas. Pressfriheten står inte i motsättning till ansvar för det som publiceras och yttrandefriheten innebär inte att du måste sprida dynga.

Återpubliceringen av Charlie Hebdos teckningar handlar inte främst, som många borgerliga skribenter tycks tro, om huruvida den fria pressen har rätt att kränka andra individer eller ej. Det handlar om vilka strukturer i samhället media väljer att blottlägga eller dölja. I det avseendet går Charlie Hebdo maktens ärenden, och inte folkets.

Hela poängen med pressfrihet är att vi inte måste vara Charlie Hebdo. Vi kan göra andra publicistiska överväganden om vår ståndpunkt är en annan.

Det går att kraftfullt fördöma attentatet mot Charlie Hebdos redaktion och samtidigt säga: Vi är inte Charlie.