Politiskt när julkalendern reser genom historien

Snart är det premiär för julkalendern. Årets upplaga heter Tusen år till julafton och är en slags spinoff på populära ”infotainment”-programmet Historieätarna.

Proletären fick en pratstund med Lotta Lundgren – manusredaktör, programledare och självutnämnd ”historiefröken i roliga kläder”.

Precis som i moderprogrammet spelar radarparet Erik Haag och Lotta Lundgren huvudrollerna men ackompanjeras nu även av några barn. Tusen år till julafton är nämligen en historielektion i 24 delar där barnens upplevelser står i fokus.

– Det viktigaste för oss har varit att göra det tillgängligt och relevant för barnen. Mitt och Eriks jobb har varit att sätta ihop historien, göra den förståelig och mänsklig. Det är ju vi – jag och Erik hela tiden. Genom hela historien. Precis som det alltid varit ”vi”, alltså vanliga människor av kött och blod. Fast med olika villkor.

Precis som Historieätarna är Tusen år till julafton inte en renodlad dramaproduktion, utan mer som ett historiskt återskapande med inslag av drama. Någonstans i gränslandet mellan spel och verklighet.

Tanken är att visa hur de sociala förhållandena har utvecklats i Sverige under det senaste årtusendet. Detta gör man genom att visa upp hur bönder och arbetare levde, åt och klädde sig – för att sedan i kontrast visa upp överklassens vanor.

– Vi vill visa på samhällsutvecklingen i alla sociala skikt. Det tycker jag görs rätt tydligt genom framförallt överklassen. De utgjorde ju bara en pytteliten skärva av hela samhället. De många människorna, alltså de allra allra flesta märkte ju inte av utvecklingen alls på samma sätt och villkoren förblev ofta desamma för dem genom årtiondena – ibland till och med århundradena.

– Överklassen blottlägger ju på något sätt tidens ideal men också de djupa sociala orättvisor som funnits – och finns – i Sverige.

Förutom att spela en av huvudrollerna är Lotta Lundgren även manusredaktör i projektgruppen men säger att det ”inte är så jäkla noga”. Gruppen har bland annat bestått av en historisk redaktör, en matredaktör, en manusredaktör och några experter till. Lotta Lundgren beskriver arbetet som krävande men väldigt roligt.

– Vi fördelade arbetsuppgifterna väl, ”rollerna” har vart ganska flytande. Det sköna är väl att det i viss mån finns en slags ”70-talstradition” kvar på SVT. Det har varit förvånansvärt lätt och problemfritt att kunna diskutera saker. Vissa historiska händelser och epoker är ju känsligare än andra.

Lotta Lundgren menar att historia och politik är två ämnen som går hand i hand.

– Jag fattar inte hur man kan vara intresserad av historia men inte av politik. Att liksom bara vara fast där i dimman i Lützen och läsa om gamla kungar och blaha.

– En stor tanke med programmet är ju att vi vill visa hur utsatta människor har varit i Sverige. Kanske inte av krig i lika hög utsträckning men man har arbetat under fruktansvärda förhållanden och levt i total misär. Det känns väldigt angeläget att göra detta, speciellt i dagens politiska klimat.

Lotta Lundgren berättar kort om ett av de mest ”politiska” avsnitten. Det är en episod som utspelar sig någon gång i början av industrialismen i Sverige och behandlar mycket av arbetarrörelsens gryning.

– Vi har gjort det väldigt övertydligt, man kan inte missa vad som pågår. I just den episoden spelar jag och Erik en piga och en dräng som känner sig överflödiga på åkern och flyttar med barnen till storstan.

– Jag och de små får jobb på en tändsticksfabrik och börjar sortera tändstickor hela dagarna. Vi fick ju göra det på riktigt under inspelningen. Det var monotont och ansträngande. Jag törs knappt tänka hur det måste ha varit att arbeta under sådana förhållanden på riktigt. Men vi lyckas i alla fall organisera en strejk och kämpa till oss bättre villkor!

Med tanke på hur tidigare julkalendrar som nosat i det politiska har bemötts finns det risk för att Tusen år till julafton kommer väcka viss vrede. Speciellt i de tv-tittande högerleden.

– Det bästa är ju att alla som kommer avsky den här julkalendern för att den är för ”politisk” eller inte tillräckligt ”julig” eller vad det nu kan vara ändå kommer behöva leva med den ett tag! Alla Sveriges skolbarn kommer ju kolla på den på tv-apparater som rullats in i klassrummen i säkert flera år framöver och det känns skitkul!