”Podemos vacklar hit och dit”

Den 24 maj var det val till kommunfullmäktige samt till de regionala parlamenten i tretton av Spaniens sjutton autonoma regioner. I Barcelona fick koalitionen Barcelona en Comú – med antivräkningsaktivisten Ada Colau som frontfigur och där bland annat Podemos ingår – flest röster, och Ada Colau kunde därmed bli ny borgmästare i staden.

I landet som helhet har det nya partiet Podemos, som leds av Pablo Iglesias, blivit tredje största parti i nio av de tretton autonoma regioner som haft val till sina regionala parlament, medan regeringspartiet Partido Popular har gjort sina sämsta kommunalval på tjugo år.

Ferran Nieto, generalsekreterare i PCPC (Katalanska folkets kommunistiska parti), ger oss kommunisternas syn på valresultaten och på fenomenet Podemos.

– Barcelona en Comú och Podemos kommer tyvärr bara att generera en ny besvikelse hos arbetarna. Ada Colau och Pablo Iglesias ifrågasätter inte för ett ögonblick kapitalismen, de vill bara ge den ett mänskligt ansikte, säger Ferran Nieto.

Ada Colau blev känd i Spanien som förgrundsfigur för antivräkningsorganisationen PAH. Hon har ingen partipolitisk erfarenhet och har i valrörelsen ofta framställts som en osjälvisk aktivist, som motsatsen till alla de korrumperade politiker som avslöjats i otaliga skandaler de senaste åren i Barcelona och Spanien.

Men Ferran Nieto framhåller att Colau, då hon arbetade för PAH, hela tiden var avlönad av NGO:n som hon fortfarande är anställd av, Observatorio Desc. Han berättar att Observatorio Desc sedan 2012 har avsatt 200000 euro om året till att lyfta fram Colau som en kandidat att kunna leda ett politiskt projekt – ett projekt som nu skördat en stor seger i och med Barcelona en Comús valresultat.

Vad gäller det politiska innehållet i nämnda projekt hyser Ferran Nieto inga illusioner. Han menar att kapitalismens kris gjort det nödvändigt att klä gammal politik i nya kläder.

– Vi befinner oss i en politisk process som kallas för andra övergången. Den första övergången var återgången från Francos diktatur till det borgerligt demokratiska system som råder idag, och nu är hela diskursen den om en andra övergång och om en demokratisk regenerering, säger han.

– Den här omgrupperingen av opportunistiska krafter representerar, inom ramen för den andra övergången, den nya socialdemokratin. Den måste ersätta den gamla socialdemokratin som är förbrukad på grund av krisen.

• Går det inte samtidigt att se på framgångarna för Podemos som en positiv tendens? Att folket åtminstone söker ett alternativ till de gamla regeringspartierna PP och PSOE?
– Både ja och nej. Vi ser här en framflyttning av positioner som idag kan framstå som radikala, men som egentligen inte är det minsta radikala. De kommer ur eurokommunismen, ur den nordeuropeiska gröna traditionen, ur den kristna världen och så vidare.

Ferran Nieto gör en koppling till 1980-talet och den så kallade första övergången. Han påminner om att Spaniens dåvarande premiärminister, socialdemokraten Felipe González, i början av sin politiska karriär var Natomotståndare och starkt kritiserad av högern. González lade dock om kursen och var några år senare en kraftigt bidragande faktor till att de spanska folken, med knapp marginal, röstade ja till fortsatt Natomedlemskap i folkomröstningen 1986.

– I ett ögonblick av övergång, från ett styre till ett annat, behövs det en kraft som fångar upp den folkliga känslan och kanaliserar den och för den mot positioner inom kapitalismen. Den här andra övergången, som vi befinner oss i nu, behöver en kraft som, precis som PSOE på 1980-talet, fångar upp folkets önskningar och för dem dithän där de inte representerar en fara för kapitalismen, säger Ferran Nieto.

• Och Podemos kritiserar inte ens EU längre?
– Ibland kritiserar de EU, och ibland gör de inte det. De pratar om ”folkens Europa” och ”ett socialt Europa”. Men de förespråkar inte Spaniens utträde ur EU, och för oss är det något väldigt fundamentalt.

• Hur står Podemos i frågan om Spanien ut ur Nato?
– Vad gäller ett utträde ur Nato finns här en intressant detalj. Podemos föreslog vid ett tillfälle Spaniens utträde ur Nato. Då åkte Pablo Iglesias på officiellt besök till USA. Sedan dess har Podemos inte pratat mer om Nato.

Ferran Nieto betonar att det för en revolutionär rörelse är centralt att driva på för att bryta med EU och Nato.

– Men Podemos vacklar än hit och än dit. De funderar på det. De kan inte bestämma sig. Ja, men nej. Ja, fast nej… Och detta är början. Vi vet var det talet slutar, säger han.

• Det katalanska parlamentets president Artur Mas har försökt skrämma bort väljare från Podemos och Ada Colau genom att säga att de äventyrar det katalanska självständighetsprojektet. Ett projekt som PCPC förhåller sig kallsinnigt till. Varför? Bör inte Katalonien vara en självständig stat?
– Vår position som kommunister är att vi försvarar alla folks och alla nationers rätt till självbestämmande, och Katalonien är ett folk och en nation. Samtidigt har vi en nationell bourgeoisie som tänker i eget intresse, som självständig klass.

Ferran Nieto menar att självständighetsprojektet behärskas av och betjänar den katalanska bourgeoisien, som vill kunna föra sin talan i Bryssel utan att behöva ta omvägen om Madrid.

– Därför kan vi, som kommunistiskt parti, som ett klassparti som representerar arbetarklassen, inte ge vårt stöd till den katalanska bourgeoisiens försök att direkt integrera sig i EU och Nato. Men vi kan inte heller stödja den centrala spanska bourgeoisien i dess intresse att bibehålla sitt status quo i EU och Nato.

– Vilket ger att vi håller oss utanför. För oavsett vilken bourgeoisie som går segrande ur den här striden kommer arbetarklassen fortfarande exploateras lika mycket. Arbetarklassen kommer fortfarande vara fast i Nato, arbetarklassen kommer fortfarande vara fast i EU, säger Ferran Nieto.

PCPC ställde upp i kommunalvalen i Amposta, Santa Coloma de Gramenet, Lleida och Barcelona och fick sammanlagt drygt tusen röster. Ferran Nieto säger att det är dåliga resultat, men att partiets historiska tidpunkt är partibyggets och att det därför inte finns någon anledning till varför bättre eller sämre valresultat skulle påverka partiet.

– Vi använder valrörelsen för att nå ut med och diskutera vårt partis politiska program. Men de viktigaste kontakterna vi knyter är inte i någon valkampanj, utan i de konkreta kamper som pågår och där våra medlemmar står i första ledet. I den dagliga utomparlamentariska kampen skapar vi ett långsiktigt förtroende för kommunisterna som ingen valpropaganda kan jämföra sig med, avslutar han.

Marcus Jönsson