Nya röda grepp i Belgien

David Pestieau sträcker fram ett flygblad. Det som först drar blicken till sig är bilden på en ko. Texten under lyder: ”Tyvärr, jag är ingen mjölkko. Kontakta istället spekulanterna, bankirerna och miljonärerna.”

– Vi prövar olika sätt att nå ut med vårt budskap. Vi har tagit med kor till torgmöten, vilket fått förbipasserande att reagera. Budskapet är att vi blir behandlade precis som mjölkkor. Det är vi som producerar ”mjölken”, men det är andra som tar den.

Proletären möter David Pestieau i Bryssel i början av sommaren på med det internationella kommunistiska seminariet. Han är med i ledningen för det marxist-leninistiska Belgiska arbetarpartiet (PTB) och är chefredaktör för dess veckotidning Solidaire.

David Pestieau berättar om den politiska utvecklingen i Belgien, och om kommunisternas arbete och erfarenheter. PTB är ett litet parti men har tagit viktiga steg framåt under de senaste åren.

2005 genomfördes en generalstrejk i Belgien i protest mot försämrade möjligheter att gå i pension tidigt. Uppslutningen var massiv. Stora delar av landet stod stilla. Det var tydligt att det fanns ett missnöje med den traditionellt starka socialdemokratin och med fackföreningarna. Detta missnöje har stärkts i och med den ekonomiska krisen.

– 2005 hade PTB ett ganska litet inflytande, säger David Pestieau. Vi konstaterade då att vi måste stärka partiet och samtidigt hitta ett språk och en taktik som ligger närmare folks medvetande för att kunna öka vårt inflytande. Det handlar inte om att byta politik, utan om hur vi framför vår politik.

Något som utmärker Belgien är avsaknaden av ett vänsterreformistiskt parti. På sin senaste kongress 2008 formulerade PTB ambitionen att försöka lägga beslag på det politiska utrymmet till vänster om socialdemokraterna och bli alternativet för de människor som radikaliseras.

– Vi insåg att om vi inte intensifierar vårt arbete och försöker ta den platsen kommer andra, vänsterreformistiska krafter, att göra det. Resultatet av det arbetet är att PTB idag är det största partiet till vänster om socialdemokratin. Vi lyckades.

Den fråga som i Belgien överskuggar alla andra är densamma som i övriga EU-länder. I det utåtriktade arbetet har de belgiska kommunisternas formulerat följande paroll: ”Det är deras kris, låt oss se till att de – miljonärerna, storbankerna och spekulanterna – betalar för den.”

David Pestieau poängterar att detta blir en ingång till att formulera direkta krav i kampen mot exempelvis åtstramningspaket. Det är också en utgångspunkt för mer långtgående krav, som att höja skatterna för de rika och storföretagen.

Hösten 2009 reste PTB krav på införandet av en miljonärsskatt. I Belgien finns det 88000 hushåll som har en förmögenhet på en miljon euro eller mer. Ett av syftena med att lansera ”miljonärsskatten” var att peka ut motståndarna, kapitalistklassen, och ge den ett ansikte. David Pestieau ger ett exempel på hur partiet kunnat använda detta i de dagliga klasstriderna.

– Familjen De Spoelberg är rikast i Belgien och den största aktieägaren i öltillverkaren Inbev. Då företaget avskedade 300 arbetare fördömde vi deras förmåner, aktieutdelningar och bonusar. Vi organiserade resor till De Spoelbergs familjeslott, som en del av en ”miljonärsrundtur”. Idag är miljonärsskatten brett erkänd som ett kännetecken för PTB, som definierar oss som ett parti som står mot de superrika.

Partiet har också genomfört en egen undersökning av hur mycket, eller snarare hur lite, storföretagen i Belgien betalar i skatt. Vissa av de transnationella bolagen betalar nästan ingenting alls.

– Vi tog fram fakta och erbjöd media att ta del av undersökningen. Det resulterade i en livlig debatt i alla medier, och det ökade sympatierna för oss i fackliga kretsar.

Samtidigt kunde partiet peka på att det finns en alternativ politik till att tvinga de arbetande, pensionärerna och de arbetslösa att betala krisen. De pengar som staten ”sparar” genom åtstramningspaketen hade enkelt kunnat plockas in i form av ökade skatter från företagen.

David Pestieau förklarar att partiet genom att peka ut vilka som orsakat krisen och vilka som tvingas att betala nått ut brett i arbetarklassen. PTB har medvetet riktat in sig på att nå arbetarna på de stora företagen och inom fackföreningarna.

Kommunisternas arbete var starkt bidragande till att facken utlyste och genomförde en generalstrejk i december förra året. Den följdes av en strejk bland offentliganställda samma månad samt ytterligare en generalstrejk 30 januari år. Det var den största strejken sedan 1993.

På partiets kongress 2008 diskuterades nödvändigheten av att bryta medietystnaden kring PTB och dess politik. Det räcker inte att enbart lita till den egna veckotidningen.

– Förr dömde vi ut denna väg, men det är inte fel att utnyttja de små öppningar som finns. Vi har bedrivit lobbyverksamhet mot vänsterjournalister och sedan några år tillbaka finns vi med i nyheterna. Nu kan vi föra fram vår egen bild av oss och visa att vi står mot de rika och kämpar för folkflertalet.

David Pestieau framhåller att de är medvetna om att detta kan slå tillbaka, och att mediedeltagandet i sig inte bygger partiet.

– Men det är bättre att få vara med i nationell tv och presentera vår politik var tredje månad än aldrig. Att fler människor känner till oss är en fördel jämfört med hur det var förr då få visste att vi ens existerade.

En satsning som hänger samman med både krisfrågan och försöket att nå ut brett är boken ”Hur vågar de? Krisen, euron och det stora rånet”. Den gavs ut förra året och är skriven av partiordföranden Peter Mertens. Utöver att analysera kapitalismens kris och lyfta fram partiets krav presenterar den också alternativet till vårt nuvarande samhällssystem, socialismen.

Bokutgivningen blev en succé. Med 20.000 exemplar är det den mest sålda politiska boken i Belgien på 20 år. Boken gav också en möjlighet att arrangera författarmöten med Peter Mertens över hela Belgien med livliga diskussioner. Över 6.500 personer uppges ha deltagit på dessa. Dessutom har partiordföranden fått chansen att tala politik genom ett fyrtiotal intervjuer i tv, radio och tidningar.

– Vi står för samma principer som tidigare, men vi försöker göra det på ett mer folkligt och öppet sätt, säger David Pestieau.

PTB har under de senaste åren sett en tydlig medlemstillströmning. Dess ökade inflytande har också märkts i valframgångar. Femprocentsspärren för det nationella parlamentet utgör dock ett hinder som för stunden är oöverstigligt.

– Vi strävar efter att vinna lokala mandat i någon av de större städerna. Än så länge finns vi bara representerade i mindre städer. Om vi inte får mandat lokalt kommer vi aldrig att nå det nationella parlamentet.

Framtiden för Belgien som nation är dock allt annat än självklar. Nationalismen i den norra och rikare delen, Flandern, växer sig allt starkare. Det separatistiska och nationalistiska partiet Nya flamländska alliansen (NVA) fick i senaste valet 28 procent av rösterna i norr och blev största parti. I dagsläget har de övriga stora partierna enats i en koalitionsregering utan dem. Men nästa parlamentsval 2014 kan få dramatiska följder.

– Om NVA ökar ännu mer och kräver plats i regeringen, då finns risk för att Belgien splittras. Vi kämpar mot en sådan utveckling. Faktum är att PTB är det enda partiet som har en gemensam organisation för både den flamländska och vallonska delen. Det är en styrka för oss, avslutar David Pestieau.