Global uppvärmning ett faktum

Senare, under år 2014, kommer delrapporter om effekter och sårbarhet samt åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser. Över 250 delegater från mer än hundra länder deltog på mötet och efter förhandlingar in i det sista godtogs rapporten.

Enligt Naturvårdsverket, som stod som värd för mötet, är syftet ”att slutligt ta ställning till en ’Summary for policymakers’, en kortfattad rapport med syftet att ge världens regeringar ett uppdaterat, robust och tydligt underlag för att förstå klimatets förändring”.

Den nu publicerade rapporten är alltså den första av fyra delrapporter som tillsammans bildar IPCC:s femte utvärdering som ska utgöra den vetenskapliga basen för de sju kommande årens arbete. Efter denna rapport kan knappast någon ledande politiker sväva i okunnighet om situationens allvar.

IPCC bildades år 1990 och förra IPCC-rapporten kom år 2007. Sedan dess har tusentals forskare varit engagerade och stora framsteg gjorts inom klimatforskningen. Rapporten har ett tydligt budskap, innebörden är densamma som i tidigare rapporter, men resultaten är nu så mycket säkrare. Rapporten fastslår med stor säkerhet att det pågår en global uppvärmning och att mänskliga aktiviteter har en stor del i det som sker, framförallt genom förbränning av fossila bränslen.

Temperaturökningen har inte blivit riktigt så stor som befarat, den fortsätter men har planat ut de senaste åren. Detta anses bero dels på naturliga variationer och dels på att havet har visat sig absorbera något mer värme än väntat. Men ändå, varje årtionde har under senare decennier varit varmare än det föregående.

I dagsläget ligger temperaturökningen i atmosfären på nästan 0,9 grader. När havsvattnet värms upp utvidgar det sig och det är i nuläget den största anledningen till stigande havsnivåer. Det ökar också risken för orkaner. Havet tar dessutom upp koldioxid ur atmosfären vilket minskar uppvärmningen men gör samtidigt havet surare.

Läget i Arktis är värre än befarat. Uppvärmningen går snabbare där och både havsisen i Arktis och Grönlands glaciärer smälter snabbare än tidigare prognoser. År 2012 uppmättes det lägsta värdet hittills på havsisens utbredning och läget i år är endast obetydligt bättre.

Havsisens smältning påverkar inte havsnivån, men den kan snabba på den globala uppvärmningen eftersom vatten inte reflekterar värmestrålning lika effektivt som is. Fortsätter utvecklingen som hittills kommer sommarisen i Arktis att vara helt borta till år 2050. På vissa platser på Grönland har medeltemperaturen stigit hela fyra grader och situationen för glaciärerna är oroande. I Antarktis är läget mer stabilt, isarna har minskat men detta anses kunna kompenseras av ökande nederbörd i området.

Uppvärmningen är alltså otvetydig både på land, i hav och atmosfär. Temperaturhöjningen leder till förändrade nederbördsmönster och att antalet extrema vädersituationer ökar. Väderrelaterade miljökatastrofer som värmeböljor, torka och bränder, skyfall och översvämningar samt förödande stormar har blivit vanligare.

De klimatmodeller forskarna skapat för sina prognoser innehåller allt fler variabler. Det ökar tillförlitligheten i förutsägelserna, men det ökar också spannet mellan bästa och värsta scenario. Fram till år 2100 anses temperaturen stiga med 1,5 till 4,5 grader men i ett värsta scenario ända upp mot sex grader.

Havsnivån har under 1900-talet stigit kring 20 cm och ökningen de kommande hundra åren sägs bli 30-100 cm. En av orsakerna till osäkerheten i siffrorna ligger i svårigheten att avgöra hur moln och molnbildning samt aerosoler och stoft i atmosfären påverkar den globala uppvärmningen.

Forskarna har arbetat med fyra olika scenarier. Det första och mest gynnsamma förutsätter att kraftiga åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser sätts in omgående. Det fjärde och värsta scenariot innebär business as usual, alltså att vi fortsätter som hittills.

Och om forskarna nu gjort stora framsteg på klimatvetenskapens område så motsvaras detta alls inte av framsteg på det politiska området. Något bindande klimatavtal finns inte, inte ens ett gemensamt, globalt synsätt för hur frågan ska hanteras. Koldioxidutsläppen fortsätter i oförminskad styrka.

Professorn i meteorologi Michael Tjernström sammanfattar situationen så här i tidningen Forskning & Framsteg: ”De mänskliga utsläppen ligger idag på en nivå som i den tredje IPCC-rapporten från 2001 angavs som ett värsta scenario. Om vi inte gjorde något alls, sade man då, så skulle vi hamna där vi är idag. Och nu är vi alltså där.”

Jordens klimatkänslighet är ett mått på hur mycket klimatet påverkas av en fördubbling av koldioxidhalten. IPCC-rapporten visar att med 66 procents sannolikhet kommer temperaturökningen vid en fördubblad koldioxidhalt att bli mellan 1,5 och 4,5 grader. Men i nuläget är vi på väg mot mer än en fördubbling.

Tvågradersmålet sattes upp som ett rimligt mål för hur mycket temperaturen skulle få öka utan alltför drastiska följder. En höjning med två grader anses kunna hanteras, men till stora kostnader och stora krav på global solidaritet.

Men många forskare anser att redan detta mål är för högt satt och alltfler anser det dessutom osannolikt att temperaturökningen kommer att kunna hållas inom detta mål. Ska det vara möjligt måste snabba beslut fattas redan idag. Bland forskarna märks en viss självkritik, de borde sagt ifrån både tidigare och tydligare.

Så medan koldioxidhalten i atmosfären stiger år efter år predikar politikerna tillväxtens lov. Arbetslösheten, ekonomin, den globala krisen, ja till och med miljöproblemen ska avhjälpas med en aldrig avstannande tillväxt.

Jakten efter nya fyndigheter av fossila bränslen intensifieras världen över. Forskarna har visat på den mest sannolika utvecklingen, medan politikerna borde utgå från försiktighetsprincipen.

Nu får vi i stället höra att hjulen ska snurra, att vi ska konsumera oss ur krisen. Man undrar om politikerna tror på det själva. Framtidens dom mot nutidens ledare kommer att bli hård.

Bo Brinkhoff