Med dollar och terror mot Syrien
Imperialismen lockar med ett liv i lyx och trygghet för de syriska makthavare som byter sida. Men avhopp räcker inte för att fälla regimen. Därför trappas våldet upp – med hjälp av al-Qaidakrigare.
Imperialismens krig för att störta president Bashar al-Assad sker på flera plan. Pengar är ett viktigt vapen. Den med USA allierade Gulfstaten Qatar uppges ha avsatt 300 miljoner dollar för att försöka få ledande syrier att byta sida.
Taktiken är inte ny. När den USA-ledda koalitionen invaderade Afghanistan 2001 satsades stora belopp på att neutralisera och köpa över klanledare. Samma sak skedde i Irak några år senare. Grupper som tidigare kämpat mot den USA-ledda ockupationen fick betalt för att förena sig med amerikanerna mot al-Qaida och Irans ökade inflytande.
Det hittills mest uppmärksammade syriska avhoppet är premiärminister Riyad Hijabs flykt till Jordanien tidigare i augusti. Han tillhör de ledande Baathpartister som utpekas som grovt korrumperade. Det finns uppgifter om att han utsågs till premiärminister för ett par månader sedan just för att oppositionen kunde acceptera honom. Men istället för att bidra till dialog valde han att hoppa av.
Vilka löften Riyad Hijab fått är för stunden okänt. Hans presskonferens tisdag denna vecka visar att han åtminstone skaffat sig nya vänner. Han tackade Saudiarabien, Qatar och Turkiet för dess stöd till den ”syriska revolutionen”.
Att imperialistmakterna lyckas köpa över en och annan makthavare är inget att förvånas över. Syriska politiker, diplomater och militärer står inför ett massivt tryck. Det är inte bara så att deras land utsätts för omfattande sanktioner och står inför ett hot om utländsk invasion. Också de själva och deras familjer är hotade.
De oppositionella väpnade gängen har utfört en rad riktade mord på civila och militära ledare. De har också massakrerat hela familjer som vägrat stödja oppositionen, såsom skedde i Hulaprovinsen i juni. Naturligtvis skräms en del också av risken att drabbas av imperialismens ”rättvisa” och sluta sina dagar på samma sätt som Libyens Muammar Gaddafi.
En av dem som fått erbjudandet om ett liv i trygghet och lyx är Hamad Seed Albni, Syriens ambassadör i Mauretanien. Han avslöjade nyligen att hans kollega från Qatar erbjöd honom en miljon dollar, en lön på 20.000 dollar i månaden i tjugo år samt en bostad i den qatariska huvudstaden Doha.
Men Hamad Seed Albni vägrade ställa sig i imperialismens tjänst.
Även om enstaka personer på politiska och militära toppositioner hoppat av, finns inget som tyder på att regimen är på väg att falla. Det är också förklaringen till att imperialismen och dess allierade i Syrien trappar upp våldet.
Offensiven mot Damaskus i juli och därefter mot Syriens största stad, Aleppo, var välplanerade och storskaliga militära angrepp. De kunde genomföras just tack vare stödet utifrån i form av vapen, kommunikationsutrustning, militär träning och underrättelseinformation.
Vad som intressant är att den officiella mediebilden av de väpnade rebellerna och dess mest kända sammanslutning, Fria syriska armén, håller på att förändras. Det vi i Proletären hävdat under lång tid framförs nu av tidningsjättar som tyska Der Spiegel och amerikanska New York Times.
De berättar till exempel om hur sunnitiska extremister ger sig på de etnisk-religiösa minoriteterna i Syrien. Bara i Homs-provinsen uppges rebellerna ha fördrivit 80.000 kristna.
Det erkänns också officiellt att dessa krafter, tack vare stödet från religiösa diktaturstater som Saudiarabien och Qatar, utgör en allt viktigare del av den väpnade oppositionen.
Brittiska The Guardians korrespondent Ghaith Abdul-Ahad skrev nyligen om mötet med al-Qaidakrigare i Deir el-Zourprovinsen vid gränsen mot Irak. De stödjer den Fria syriska armén som ett steg på vägen mot en islamisk stat. Och Fria syriska armén välkomnar al-Qaida och den strids-erfarenhet de har med sig från Irak.
Numera är det också ett allmänt accepterat faktum att det finns utländska ”jihadister” inom de syriska väpnade grupperna. Hur stor andel som utgörs av ickesyrier är det troligen ingen som vet. Men vittnesmålet från den brittiska fotografen John Cantile och hans holländska kollega Jeroen Oerlemans är talande.
Det var i mitten av juli som Cantile och Oerlemans kidnappades i norra Syrien av en rebellstyrka på 30 personer. De släpptes efter en vecka.
Något som överraskade John Cantile var att ingen av dessa ”syriska frihetskämpar” var syrier. Vad som överraskade honom ännu mer var att det bland kidnapparna fanns flera unga män med som talade engelska med tydliga dialekter från London och Birmingham. Övriga rebeller sade sig komma från Pakistan, Bangladesh och ryska Tjetjenien.
Dollarflödet till avhoppare framstår som en relativt riskfri verksamhet för imperialismen. Underblåsandet av våldet är ett mer problematiskt vapen.
För det första påverkar det opinionen inne i Syrien. Både syrier och exilsyrier som Proletären tidigare talat med har poängterat att rebellernas terror mot folket fått tidigare kritiker att sluta upp bakom armén och president Assad. Vittnesmål med liknande innehåll publiceras återkommande i västmedia.
Den breda majoriteten av det syriska folket – det gäller såväl sunnimuslimer som de många minoritetsgrupperna – vill inte under några omständigheter leva under en saudiskinspirerad shariastat.
För det andra är det tydligt att det i vissa kretsar i USA finns en oro över de grupper som nu överöses med både pengar och vapen. Om det är något de senaste decennierna visat så är det att de som ena stunden är centrala allierade i kampen mot en gemensam fiende, i nästa stund kan vända vapnen åt ett annat håll.
Det är en förklaring till att Hillary Clinton den gångna helgen besökte Turkiet. Ett av syftena var just att stärka kontakten med – eller snarare kontrollen över – den spretiga väpnade oppositionen.
Kanske hoppas hon att åter kunna göra al-Qaida till vad det en gång var – en skapelse av och för USA.