Match om ägandet
Alla som känner mig vet att jag är en hängiven supporter till fotbollslaget Malmö FF. I förrförra veckan kvalade laget till turneringen Champions League, en europaturnering för klubblag, eftersom man blev svenska mästare förra året.
Till Champions League har inte ett svenskt lag tagit sig på nästan femton år och i kvalomgångarna är de svenska lagen nästan alltid nederlagstippade. Man har som svensk supporter inte jättehöga förhoppningar på sitt lag när de ställs mot de ofta bättre lagen från övriga Europa.
Men detta ändrades för mig när Malmö ställdes mot Red Bull Salzburg i den sista kvalomgången. Plötsligt handlade det om så mycket mer än fotboll. Det handlade om en kraftmätning mellan mitt favoritlag och en representant för en inte helt ny och dessutom vidrig företeelse inom den moderna fotbollen: klubbar som köps upp och toppstyrs av enskilda kapitalister eller företagskoncerner. Plötsligt handlade det inte bara om ett vänskapligt spel mellan två fotbollslag, det var en situation där, som så många gånger, idrott och politik hör ihop.
Red Bull Salzburg, tidigare känt som Austria Salzburg, är ett fotbollslag som ägs av läskföretaget Red Bull. Klubben bildades 1933 men köptes år 2005 av Red Bull. De traditionella lila matchtröjorna byttes ut mot röda och klubbemblemet byttes ut mot Red Bulls varumärke. Många supportrar protesterade mot den nya utformningen och som svar så nekades supportrar som bar de gamla lila tröjorna tillträde till matcherna.
Salzburg är inte det enda fotbollslag som köpts upp av läsk-jätten. Bland andra finns New York Red Bulls (tidigare New York Metro Stars), Red Bull Leipzig och Red Bull Brazil.
Att enskilda kapitalister köper upp och driver idrottsklubbar som sina privata leksaker är ingen nyhet. Ett exempel är oljemiljardären Roman Abramovich som år 2003 köpte den engelska klubben Chelsea.
Ett annat exempel är en annan Londonklubb, Wimbledon FC, som år 2004 blev Milton Keynes Dons. Det var kapitalisten Pete Winkelman som hade byggt en köpstad med gallerior i staden Milton Keynes belägen inte långt från Birmingham. Som kronan på verket ville han bygga en stor fotbollsstadion och få dit ett professionellt fotbollslag.
Han köpte helt enkelt Wimbledon FC och lyfte ut laget från södra London och flyttade det 40 kilometer norrut. Det ledde till stora protester bland fansen som bildade ett nytt lag: Wimbledon AFC.
En vacker dag kanske AFC har växt sig starkare och kan överglänsa Pete Winkelmans skrytbygge. Man kan alltid hoppas.
I Sverige kan inte enskilda kapitalister köpa hela föreningar. Detta tack vare 51-procentregeln som innebär att om en idrottsförening börsnoteras så måste medlemmarna i föreningen äga minst 51 procent av aktierna. 51-procentregeln innebär en trygghet mot dessa kapitalistiska rovdjur som härjar runt ibland annat England.
Särskilt tryggt känns det i dessa dagar av den privatiseringshets som vårt samhälle genomsyras av, då våra allmänna tillgångar säljs ut framför ögonen på oss. Man kanske inte får se fotboll i världsklass i Sverige, men man vet åtminstone att idrottsklubben finns kvar imorgon.
Hur gick det i matchen då? Jo, Malmö förlorade nere i Salzburg, men vann returmötet hemma i Malmö och gick vidare på bättre målskillnad. Det kändes givetvis bra. Samtidigt så känner jag med fansen i Salzburg.
Risken finns att Red Bull nu överger laget och kanske satsar mer på sina klubbar i Leipzig eller New York. Det bästa som skulle kunna hända i ett sådant läge vore om supportrarna hoppade av och bildade ett nytt lag som man gjorde i Wimbledon för att på så sätt återta sitt inflytande och sin identitet som Red Bull stal från dem.