Hoppa till huvudinnehåll
Av

Massakern i Marikana en vändpunkt?

Den sydafrikanska polisens dödande av 34 gruvarbetare som arbetade med platinabrytning, och åtalet mot 78 andra, har blottlagt en allt större motsättning i Sydafrika – motsättningen mellan den nationellt demokratiska revolutionen och den fortsatta närvaron av monopolkapitalets neokoloniala aktivitet.


I klartext handlar det om motsättningen mellan det nationella oberoendet och utvecklingen, vilket det har varit ANC:s historiska uppgift att leda folket inför och den intensifierade exploateringen och utsugningen av samma folk av multinationella bolag, som det Londonbaserade Lonmin, som plundrar landets resurser och för ut merparten av vinsterna till imperialismens monopolistiska center.

I det närliggande Zimbabwe accelererade framstegen i den nationellt demokratiska kampen när landet bröt med perioden av eftergifter åt Internationella valutafonden samt genomförde det mest ambitiösa återlämnandet av jordar och land inom en kapitalistisk ekonomi sedan franska revolutionen. Medan en internationell mediakampanj drog igång, kombinerad med omfattande ekonomiska sanktioner och smutskastande av ledarskapet under Robert Mugabe och Zanu-PF, så bröts för gott de vita jordägarnas monopol över de bästa markområden.

Men i Sydafrika, där kampen för att övervinna apartheid inspirerade hela kontinenten, så stannade den nationellt demokratiska kampen upp. Den befrielseagenda som sattes upp i Freedom Charter 1955 insisterade på att marken och mineralrikedomarna under jord skulle tillhöra folket. Men fortfarande är Sydafrika en arena för de multinationella företagen, och nu, tragiskt nog, ett dödens fält för arbetare.

Marikana, där massakern ägde rum, ligger i Bojanala distriktet i Nord västprovinsen, ett område som innehåller de rikaste platinafyndigheterna i världen. Gruvägarna vid Marikana, Lonmin är bara ett av många stora multinationella företag som gör gigantiska vinster på gruvarbetarna och på plundrade resurser.

I en nyligen publicerad rapport från Bench Marks Foundation rapporterades det att gruvarbetarna i Marikana lever under mycket dåliga förhållanden och med en mycket hög skadestatistik. Dessa förhållanden är baserade på bolagets politik att anställa dåligt betalda och dåligt utbildade kontraktsarbetare. Bland de arbetare som strejkade vid Marikana var det en hel del som inte bodde i området utan kom från andra områden och regioner.

Multinationella bolag som Lonmin använder medvetet denna taktik i ett försök att splittra arbetskraften och hindra försöken att organisera arbetarna fackligt.

Sydafrika och världen i övrigt chockades över bilderna den 16 augusti när polisen öppnade eld mot de strejkande arbetarna. För många påminde bilderna om den gamla apartheidregimen, och vreden ökade än mer när det kom fram att ett antal av de döda hade skjutits i ryggen, något som motsade polisens uppgifter om att den endast hade handlat i självförsvar.

Omedelbart efter dödskjutningarna besöktes de strejkande arbetarna av president Jacob Zuma, som avbröt ett besök i Moçambique där han deltog i ett regionalt möte. Zuma lovade att tillsätta en undersökningskommission. Många av arbetarna sade klart och tydligt ifrån att de inte kommer att gå tillbaka utan de rejäla löneökningar som de krävt.

Från arbetarna kom en svidande kritik, inte bara mot polisen och arbetsköparna, utan också mot Zuma och hans regering. Trots att ANC suttit i regeringsställning i 18 år, så är Sydafrika ett av de mest ojämlika länderna i världen. Samtidigt ökar kritiken mot korruptionen inom regeringen.

Bara några dagar efter massakern begärde, skandalöst nog, den sydafrikanska polisens åklagarmyndighet att de 270 arbetare som arresterades i Marikana skulle åtalas för mord på sina 34 arbetskamrater, trots att det var helt uppenbart att de dödats av polisen.

Polisen och åklagarväsendet åberopade en lagtext som kallas ”gemensamt uppsåt”.

Denna unkna lagtext användes upprepade gånger under apartheidregimens dagar för att kunna åtala deltagare i protestdemonstrationer eller massrörelser, där kanske ett litet antal utfört någon gärning som var olaglig enligt regimen, eller där man skulle åtala ett större antal människor mitt under folkliga protester.

Många inom den sydafrikanska regeringen tog kraftigt avstånd mot detta åtalsförsök. Justitieministern Jeff Radebe sade att beslutet hade ”framkallat en känsla av chock, panik och förvirring hos samhällsmedborgarna och den allmänna opinionen i Sydafrika”, och begärde en förklaring av åklagarna.

Påtryckningarna tvingade den nationella åklagarmyndigheten att backa, som förklarade att man avvaktar utgången av kommande utredningar av dödsskjutningarna. Men samtidigt så uteslöts inte möjligheten att väcka åtal mot de strejkande vid ett senare tillfälle.

Trots detta så försenades frisläppandet mot borgen av de arresterade gruvarbetarna. Tidningen City Press rapporterade att den oberoende kommission som undersöker polisens arbete och metoder (IPID) hade börjat syna anklagelserna om att arresterade gruvarbetare hade utsatts för övergrepp. Totalt har 194 utredningar om våld och mordförsök öppnats, och IPID har börjat undersöka påstådd polisbrutalitet på fem polisstationer.

Konflikten mellan de strejkande gruvarbetarna och Lonmin, världens tredje största platinaproducent, började tio veckor innan polisskjutningarna, som även utöver händelserna 16 augusti krävt tio dödsoffer. Däribland en facklig funktionär i gruvfacket NUM (som är anslutet till den fackliga centralorganisationen Cosatu) samt två poliser, troligen dödade av strejkande gruvarbetare eller sympatisörer till dem.

Centralorganisationen Cosatu, som är knuten till ANC, hävdar att det fack som ledde strejken i Marikana, AMCU, har agerat som verktyg i ett spel för att försöka att undergräva NUM:s rättigheter att teckna kollektivavtal, och hänsynslöst har använt sig av våld, med tragiska konsekvenser.

Andra menar att det är NUM som förändrats och gått från att representera dåligt betalda gruvarbetare till att mer företräda bättre avlönade tjänstemän i gruvnäringen och samtidigt negligera att organisera de verkliga underskikten av proletariatet.

Det är ganska uppenbart att det är misslyckandet att ta itu med jordfrågan, och misslyckandet med att nationalisera mineralresurserna, som har drivit ANC-regeringen att först bruka dödligt våld mot arbetarna och sedan, i alla fall temporärt, kollektivt åtala hundratals arbetare för mord som regeringen ytterst är ansvarig för.

Oavsett vilka motiveringar ledningen för det konkurrerande facket AMCU har, är det helt klart att det är det ANC-allierade gruvfacket NUM misslyckande med att försvara gruvarbetarnas intressen och stå upp för dem, som gör att det nya facket får ökat stöd i gruvnäringen, när arbetarnas vrede över de dåliga förhållandena växer.

Samtidigt har Lonmin tvingats till substantiella eftergifter gentemot Marikanas gruvarbetare, då man slutligen gick med på en 22-procentig löneökning tillsammans med en engångsbonus på motsvarande 1600 svenska kronor. Som ett resultat av denna uppgörelse gick 75 procent av Marikanas arbetare tillbaka till arbetet den 20 september.

Det magnifika exemplet Marikana, en strejk som kröntes med en seger i det att de fick en betydande lönehöjning, gav kraft och inspiration till andra större strejker i gruvområdena, något som staten försöker trycka ner. Ytterligare två arbetare har dödats efter efter massakern i Marikana. En kördes över av en polisbil och den andra dog av en gummikula.

En grupp arbetare vid Anglo-American Platinum, det ledande företaget i branschen med omkring 45 procent av världsproduktionen, ställde facket åt sidan i augusti och framförde en rad krav, inklusive lönekrav, och dessa arbetare gick även de i strejk.
Ben Martin rapporterade i Daily Telegraph 22 september:

”Anglo American Platinum, vars huvudägare är det London-noterade Anglo American, säger att mindre än 20 procent av arbetarna har gått till arbetet vid dess Rustenburgsgruva.”

Vid guldgruvan Gold Fields Mine, nära Johannesburg, så har ytterligare 15.000 arbetare lagt ned sina verktyg. Gruvarbetare vid Royal Bafonkeng Platinum, ett mellanstort gruvbolag ägt av svarta sydafrikaner, kräver även de löneökningar och har satt upp blockadvakter för att hindra andra från att gå till arbetet.

Emma Rowley från Daily Telegraph citerar Loane Sharpe, en arbetsmarknadsanalytiker vid Adcorp Holdings, som sade till Bloomberg: ”Läxan som arbetarna har lärt är att våld och hotelser leder till att arbetsgivarna kapitulerar…Detta blir ett farligt prejudikat.”

Med andra ord, den sydafrikanska arbetarklassen har lärt läxan att du får ingenting ifall du frågar snällt och säger ”please”.

Folk som säger sig vara progressiva i väst och i Sydafrika måste upphöra med att sluta upp kring den lokala sydafrikanska borgarklassens och de imperialistiska multinationella företagens fördömanden av gruvarbetarnas ”våld och hot” .

ANC och dess allierade i sydafrikanska kommunistpartiet (SACP) och fackfederationen Cosatu står inför en öppen utmaning att uppfylla sina löften om såväl ekonomisk som politisk frihet. Strejkerna som sprider sig som en löpeld inom gruvnäringen har gjort det uppenbart att massorna är i rörelse och inte accepterar att avspisas.

ANC måste lyssna på de röster som finns inom dess egna organisationer som kräver att gruvnäringen skall nationaliseras, att jordarna skall återlämnas och att kampen för den nationellt demokratiska revolutionen ska gå vidare.

Endast genom att följa denna inriktning, en inriktning som Zimbabwe följer, kommer ANC att kunna bevisa sig vara värdigt att behålla det masstöd som det en gång tidigare tillkämpade sig under sin revolutionära historia.

Tidigare publicerad i Proletarian, oktober 2012. Översättning från engelska: Erik Anderson