Mannen som aldrig dog

Publicerad 18 november 2015

Hans Johansson berättar om vissångaren Joel Emanuel Hägglund – ”Joe Hill”, den unge tågkonduktörssonen från Gävle som kom till att bli en central gestalt i den amerikanska arbetarrörelsen. Den 19 november var det 100 år sedan han mördades. Men hans minne och musik lever vidare.

Bilder
  • Illustration: Artur Szandrowski
  • Kom till Kommunisternas Joe Hill-kväll!

Frälsningsarmen har fördelen att kunna mönstra en högljudd mässingsorkester som effektivt dränker det röda budskapet.

Året var 1964. Sossarna hade just vunnit valet under parollen “trygghet i en föränderlig värld”. Jag var 16 år och gick i realskolan i Hällefors. Den brittiska popvågen sköljde över landet. Under lunchrasten var vi några långhåriga som släntrade ner till skivbaren på Sikforsvägen för att höra Stones senaste. Med ”It’s all over now” i huvudet väcktes vi av inringningen till lektion. Svenska på schemat. In klev trubaduren Gunde Johansson. Vilhelm Mobergs Invandrarna var på agendan.

Det här var en annan värld än Hollywoodbilden av Amerika. Så berättade Gunde om en sjungande agitator som på falska grunder blivit dömd och avrättad. Han lade upp gitarren på knäet slog an ett ackord, stampade in takten och började frejdigt sjunga: ”Håll nu klaffen och hör på, så ska ni en visa få, om en grabb som var förbannad och som svalt…tramp, tramp, tramp…” Snart hade han fått hela klassen att (återhållet fnissande) sjunga med i den trallvänliga visan. Det var mitt första möte med Joe Hills sånger.

Vid många tillfällen har jag sedan dess hört Luffarvisan sjungas. Fanns någon spelkunnig med när någon politisk sammankomst arrangerades var denna låt ofta en favorit, särskilt i festligare sammanhang som 1 maj-firandet. Vid arbetarrörelsens samkväm är den närmast en motsvarighet till midsommarfirandets Calle Schewens vals. Orsaken är lätt att se. Med en gladlynt taktfast melodi i kombination med burlesk text och enkel refräng är visan som gjord för allsång. Det är också dessa egenskaper som karaktäriserar Joe Hill som sångdiktare och bidragit till att hans alster blivit så populära och långlivade.

The Tramp som är originalets titel publicerades första gången i maj 1913 i IWW:s tidning The Industrial Worker. Skådespelaren Rune Lindström översatte till svenska 1963. Ursprungligen kommer melodin från en frälsningslåt, ”Jesus Loves the Little Children”. The Tramp finns inspelad av bland andra Cisco Houston och på svenska av Fred Åkerström. Vi backar tiden till år 1902 och betraktar skeendet i invandrarsmältdegelns USA. Det året flyr nio miljoner proletärer jordbristens och arbetslöshetens Europa för att söka lycka i den nya världen.

I en feberartad industriell expansion med hänsynslös kapitalistisk exploatering av naturresurser och en aldrig sinande arbetskraft förvandlas USA på ett par generationer från ett bonde- och kolonialland till världens främsta industrination. Ur den kapitalistiska vargjakten stiger ett fåtal truster med stålkungen J.P. Morgan och oljefursten D Rockefellers i spetsen fram och griper landets ekonomiska tömmar. Hjulen rullar över stulet land och ursprungsbefolkningen är utrotad eller fördriven.

Arbetarna organiserar sig och går till kamp. Trots militäruppbåd och Pinkertons blodhundar utbryter väldiga strejker över landet från Montanas gruvskift till Bostons textilfabriker. Gatan tas i besittning i försvar av yttrandefriheten, Socialist Partys Eguene Debbs får sex procent av rösterna i presidentvalet 1912. Under några år fram till världskriget ser revolutionen ut som en möjlighet.

Efter tio dagar på Atlanten kliver Joe Hill en oktoberdag 1902 av Cunardlinjens Saxonia. Vi kan se honom krångla sig genom Ellis Islands järnbås, irra omkring i hamnområdet på nedre Manhattan samt sätta sig på sin koffert omsvärmad av ”runnare”, det vill säga emigrantagenter. Han tar adjö av sin bror och lämnar det larmande New York vars befolkning fyrdubblats sedan inbördeskriget. Med tåghjulens sång nynnade över vidderna arbetar sig Joe med strömmen av andra immigranter västerut till Stilla havskusten. Kringdrivande på arbetsläger, lastkajer och i slumkvarter söker han sig genom sågverksbolagens avverkningsskogar i British Colombia till farmarnas fruktodlingar i Kalifornien.

Han är på plats vid den stora jordbävningen i San Francisco 1906, och ger en ögonvittnesskildring i Gefle Dagblad. Året därpå luffar han upp till Portland och får jobb i hamnen. En dag kommer en delegation från IWW:s lokalavdelning ner till kajen med en uppmaning att solidarisera sig med stadens sågverksarbetare som strejkar för kortare arbetstid och högre lön. Joe kastar sina arbetshandskar och följer med till kontoret där han skriver in sig som medlem i Local 92.

Ett krig om marknaden mellan kopparkungarna i Montana utlöser “den stora paniken” som resulterar i strypta krediter och massarbetslöshet. Joe äntrar en godsvagn norrut. En vårdag 1908 anländer han till Spokane, en järnvägsknut i delstaten Washington. Här ligger förmedlingsagenturerna tätt.

Under ledning av den karismatiske organisatören John Walsh deltar Joe i kampen mot hajarna som förmedlar bluffjobb. Förutom polisen har emellertid jobbhajarna också Frälsningsarmén på sin sida. På Spokanes gator och torg tävlar IWW:s agitatorer med de religiösa förkunnarna om uppmärksamheten. Frälsningsarmén har fördelen av att kunna mönstra en högljudd mässingsorkester som effektivt dränker det röda budskapet.

På ett fackmöte kommer Walsh med motdraget att sätta upp en egen orkester. Ur resonemanget utvecklas idén om en röd sångbok. Wobblien och gruvarbetaren Brazien förklarar syftet: ”Det ska vara sånger som sår ett frö av missnöje och uppror. Vi vill att våra sånger ska sporra arbetarna att agera.” 

Tillsammans med ett gäng arbetslösa wobblies sitter Joe Hill på fackföreningskontoret och formulerar verbala pungsparkar. Nu utmejslas receptet ”en skruvad text framförd med skälmskt tonfall till känd melodi.” En ärevördig grimas mot frälsningssångernas löftesvärld. Med gitarren under armen stegar vismakaren ut på gatan och framkallar en skrattspegel ur den trista vardagen. IWW vinner åhörarnas öron. Det gäller att ”klä sångerna med en portion humor för att ta bort det trista budskapet”, förkunnar Joe. Det som i dagens vokabulär kallas entertainment.

En av Joe Hills inspirationskällor var den legendariske kvinnliga organisatören Gurley Flynn. Joe tillägnade ”Rebellflickan”, skriven i februari 1915, ”Girlie”. Flynn kom från Bronx i New York och uppträdde som gatuagitator redan vid femton års ålder. Som ombud för IWW organiserade hon arbetare över hela landet. Överhetspressen öste galla och kallade henne ”anarkins hynda”.

I Utahs delstatsfängelse brevväxlade Joe med Gurley. I sitt sista brev skrev han ”se nu till att leta upp fler Rebellflickor som du, för de behövs och det är stor brist på dem”. I ett annat brev till Solidarity menade Joe att facket måste locka till sig fler kvinnliga arbetare som han påpekade var ”mycket mer exploaterade än männen”. Hill konstaterade att ”vi skapat en fackföreningsrörelse som är ett slags besynnerlig enbent varelse” och föreslog att fackets kvinnliga organisatörer ”uteslutande skulle arbeta med att rekrytera kvinnor”.

I refrängen till Rebellflickan heter det bland annat ”vi behöver er, vi behöver fler...Hon är stark i frihetskampen”. Joe Hill visade sig vara något av en pionjär också i kvinnofrågan.

Gurley Flynn i sin tur kallade Joe Hill ”IWW:s oefterhärmliga sångmakare och poet” och tillade: ”Låt andra skriva sina högtravande Whitmaninspirerade verser och långa rytmiska skildringar. Joe skriver sånger som sjunger, som trallar och skrattar och gnistrar, som tänder revolutionens eldar i den frusnaste själ och väcker lusten att leva livet fullt ut hos den ödmjukaste slav”.

Joe hade en del i bagaget hemifrån. Familjen var musikalisk. Åtta år gammal fick Joel en fiol. Han komponerade egna visor, parafraser på sådant han hört i Betlehemskapellet (föräldrarna var medlemmar i dess kör) och diktade ihop absurda historier ur dagspressens fatabur. I arbetslivet, efter dagskiftet i hamnen, spelade han piano på stadens caféer. I arbetarförenings hus arrangerade han melodier och uppträdde. ”Jag har musiken i blodet”, påstod han senare.

Det Joe Hill tillförde arbetarrörelsens sånger har släktskap med en parodiskt konstnärlig tradition vars anor sträcker sig bakåt till medeltidens gyckelspel, commedia dell’arte, och den provensalska chansonen.

Det går en röd tråd från de sånger Joe Hill skrev för att bistå arbetarkampen under immigrantåren till Woody Guthries burleska talking blues under depressionens 30-tal och Dylans ironiska ballader under 60-talets medborgarrättskamp. I de respektlösa skämten finns en underton som eggar den i underläge och framkallar nervpirrande oro i maktens boning. Humorn, det livsbejakande skrattet, det mot överhetens själlösa pengajakt riktade föraktet blottar en olöst energi förborgad i folkdjupet.

”Det jag har tagit intryck ifrån var inte ’protestsånger’ det var upprorssånger”, skriver Dylan i sina memoarer. “Språket var klichéfullt och provokativt med mycket handling, allt framfört med stark glöd. Sångaren hade alltid en munter glimt i ögat, måste ha det.”

Leif Nylén i Blå Tåget skriver i en fundering över varför ”Staten och kapitalet” blivit så populär och långlivad: ”Till en del tror jag det beror på att refrängerna tycks kunna bära en slags explosiv ej urladdad vrede. Till en del på att verserna, även om de inte förklarar så värst mycket av dagens situation, rymmer en känsla av att genomskåda, ge ett politiskt perspektiv som pekar bortom vad som sägs i sången.

Texten är förment saklig fast egentligen en skruvad beskrivning av kapitalismen på ett sådant sätt att man tycker att så här får det väl ändå inte vara.”

Med vänsteruppsvinget och den progressiva musikrörelsen under 70-talet fick Joe Hill ny aktualitet och hans sånger nådde en ny publik. I samma anda framträdde i kuplettens form Harald Bagaren och Bruno Bran liksom de fria teatergruppernas oöverträffde allkonstnärliga verk ”Tältprojektet”. 

Bland trubadurerna tog Fred Åkerstöm, Cornelis Wreeswijk och Dan Berglund med sina raljanta visor plats på podiet bredvid mötestalarna samt efterlämnade en ny generation med bland andra Stefan Sundström och Lars Demian.

I USA förs denna tradition vidare i en ny tid i ett nytt medium. I en intervju angående sin nya film “Where to invade next” framhöll Michael Moore: “Humour is a great vehicle to make social commentary about things that are going on these days” och tillade: ”Documentary films needs to be more entertainment”.

Mannen som aldrig dog ler och blinkar instämmande.

Hans Johansson