Ynkedom, Ylva Johansson!

I år försöker Göran Persson muta in äldrefrågorna för sossarnas del. Inte ett tal eller en debatt utan att omsorgen om de äldre är ett bärande tema.

Vi håller naturligtvis med. Omsorgen om de äldre är en oerhört viktig fråga. Givetvis för att de gamla har rätt till trygghet och omtanke på ålderns höst. Men också för att brister i den offentliga äldreomsorgen kräver stora arbetsinsatser av redan hårt pressade anhöriga.

I detta vidare perspektiv är äldreomsorgen en av de allra viktigaste kvinnofrågorna, ty när gamla lämnas kvar i hemmet utan den omsorg de behöver, så är det kvinnorna som får ta över det ansvar som är samhällets. Äldreomsorgen privatiseras, återförs till det obetalda kvinnoarbete den en gång var. Om man nu inte har råd att köpa sig äldreomsorg på något privat vårdhem.

Man skall inte generalisera. Visst finns det många män som tar hand om sjuka fruar och föräldrar på ett förtjänstfull sätt. Men i det stora hela faller ansvaret på kvinnorna. Det är rentav så att svärdöttrar är mer frekventa än söner i den till hemmet återförda äldreomsorgen. Längre än så har jämställdheten inte kommit i världens mest jämställda land.

En viktig debatt. Absolut. Ändå blir vi rent förbittrade när Göran Persson skickar fram vård- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson för att klä de vackra orden i någon form av konkret politik.

På DN-debatt (28/5) konstaterar Ylva Johansson att den s.k. bo hemma-principen har drivits allt för långt. Detta är något av årtiondets underdrift. Denna s.k. princip, som bortom frasen bara handlar om att spara pengar, har drivits in absurdum. Idag är det bara de mycket sjuka som får plats på vårdhem och serviceboenden. Du måste rentav vara riktigt skröplig för att  få rätt till hemtjänst. Vet att antalet äldre med hemtjänst har minskat med 13.000 personer sedan 1994. Samtidigt som antalet äldreboendeplatser minskat med 25.000. Bo hemma-principen misshandlar många gamla.

Vi förnekar ingen gammal att bo hemma så länge han eller hon vill och klarar av det. Men den bittra sanningen är att tiotusentals äldre idag är inlåsta i sin hem mot sin vilja. Det vill inget hellre än att få flytta till någon form att serviceboende, där de kan känna trygghet och få social kontakt. Men de får inte. För att de inte är sjuka nog. De gamla har förvandlats till nedskärningspolitikens sociala fångar.

Visst. Det är bra att Ylva Johansson äntligen upptäckt att det hela gått över styr. Det är bättre att syndaren vaknar sent än inte alls. Men frågan är om hon verkligen vaknat.

I sin artikel slår Ylva Johansson på trumman för att regeringen nu inför ett statligt investeringsbidrag om 250 miljoner kronor för att stimulera bygget av fler äldreboenden. Detta är hela lösningen.

Det är så ynkligt att man inte vet att man skall skratta eller gråta. 250 miljoner kronor. Det räcker bara till en handfull äldreboenden när de behövs flera hundra. Det är 0,6 procent av det som regeringen varje år anslår till krigsmakten. Det är 850.000 kronor per kommun i Sverige. Det är mindre än vad skurken Lars-Erik Petersson plockar ut i bonus och pension från Skandia.
 
Ylva Johansson handling är bara handling på låtsas. Om  ens det. Vet att regeringen inför valet 2002 lovade 10.000 ny platser på äldreboenden. Men det blev inte en enda. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting har antalet platser tvärtom minskat med 13.000 sedan 2002.

Det är som sagt billigare för kommunerna att låsa in de gamla i hemmet. Varvid ”röda” kommuner inte skiljer sig från ”blå”. I den flocklika jakten på kostnader förvandlar sig kommunpolitiker av alla kulörer till fångvaktare.

Regeringen bär det yttersta ansvaret för denna rent bedrövliga situation. Genom en politik som successivt stryper kommunsektorns ekonomiska utrymme. Men kommunpolitikerna bär det formella ansvaret. Det är kommunernas budgetslavar som väljer att spara på äldreomsorgen; som väljer att slå mot den grupp i samhället som har minst möjligheter att försvara sig.

Kommunistiska Partiet kräver att äldreomsorgen byggs ut till full behovstäckning. I alla dess former. Detta är en kommunal skyldighet som inte kan prutas bort mot hänvisningen till budgeten. Omsorgen om medborgarna måste gå före omsorgen om budgeten.

Om de kommunala pengarna inte räcker, så skicka notan till Ylva Johansson. Hon och regeringen kan utan vidare fixa fram de pengar som behövs. Om bara viljan finns.

30 maj 2006
Proletären 22, 2006