Visst OSar det rysskräck
Inför de olympiska spelen i Sotji i Ryssland har en nygammal tävlingsgren fått renässans i Sverige – rysskräcken. Konservativa, liberaler och en och annan socialdemokrat är och nosar på rekorden från fornstora dagar. Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth verkar formstark och ser ut att pricka toppformen lagom till OS-invigningen som hon med karolinsk uppnästhet väljer att bojkotta.
När husbonden ropar att ”ryssen kommer” är LO snabba att svara, som så många gånger förr. Följdriktigt har LO höjt rösten mot hur arbetare i Ryssland behandlas. Det är lite underligt att arbetarklassens levnadsförhållanden i Ryssland plötsligt hamnat på dagordningen i LO-borgen.
När landet torterades med råkapitalistisk chockterapi på 1990-talet och medellivslängden bland arbetare i Ryssland störtdök till följd av fattigdom, misär och alkoholism kallades det inte till några seminarier på Norra Bantorget. Varför nu denna nyväckta omtanke med arbetarkamraterna i det östra grannlandet?
Men ok, låt oss ta LO och Karl-Petter Thorwaldsson på orden. För i sak är det bara att hålla med. Givetvis är det en skam hur arbetare utsugs och utnyttjas – i Ryssland som i alla andra länder.
Under den glättiga OS-ytan av idrottsstjärnor, kändisar och politiker som flockas kring idrottsmästerskap, finns en annan verklighet. Det är tiotusentals arbetares slit och släp med att bygga hotell och anläggningar som gör OS möjligt.
Dessa arbetare, inte minst de 16 000 utländska arbetarna, tvingas bo i usla baracker medan de bygger lyxsviter åt OS-gästerna. De tvingas arbeta 12-timmarspass med minimala löner.
När mästerskapet väl är i gång har dessa arbetare skickats hem till arbetslöshet och fattigdom eller flyttat vidare till andra slavliknande jobb i den rika världens länder.
Men frågan är på vilket sätt detta gör Ryssland unikt? Under OS i London utfördes 40 procent av de nya jobben av utländska arbetare som brittiska företag hämtat dit för att pressa lönerna.
I Qatar pågår redan förberedelserna inför fotbolls-VM 2022. Hundratusentals migrantarbetare befinner sig i landet, varav 100 000 arbetare från Nepal som tvingas ta de värsta jobben. Varje dag dör en nepalesisk arbetare och fram till mästerskapet har den brittiska tidningen The Guardian räknat ut att 4000 arbetare kommer ha offrat livet i Qatar.
Tillverkningen av kläder och idrottsredskap har förlagts till fabriker i Kina, Bangladesh och Kambodja. Storföretag som Adidas och Nike tjänar miljarder på att suga ut dessa arbetare som tvingas arbeta under omänskliga förhållanden.
Varken Ryssland eller den kapitalistiska idrotten skiljer sig i detta från världskapitalismen i stort. ILO (International Labor Organization) räknar med att hälften av världens arbetare är arbetande fattiga, varav 630 miljoner arbetare lever i extrem fattigdom. Arbetare som till stor del jobbar för företag som ägs av väst och de vinster som dessa arbetare skapar hamnar i fickorna på storföretagens ägare i väst.
I de lägen som produktionen inte kan flyttas till fattiga länder så kan kapitalisterna flytta den fattiga arbetskraften till den rika världen. Inte minst är EU en drivande kraft för att göra kapitalisternas fria utsugning av världens arbetskraft möjlig. När EU-förespråkare använder Rysslands utsugning av fattiga arbetare som argument för bojkott är det inget annat än hyckleri.
Nästa vinter-OS ska hållas i Sydkorea 2018. Ett Sydkorea där livet blir allt svårare för den militanta sydkoreanska fackföreningsrörelsen. Den nuvarande presidenten kallar strejker för olagliga, fackföreningar förbjuds, fackliga aktivister misshandlas och fängslas och polisen gör brutala tillslag mot fackföreningars högkvarter.
Det återstår att se om det svenska etablissemanget kommer att mana till bojkott mot OS 2018.