Vem räddar jobben?

Så är det dags igen. Ett svenskt storföretag med miljardvinster får underbetyg av allt girigare aktieägare och tvingas därför ”kostnadseffektivisera sig”. Denna gång handlar det om telekomjätten Ericsson och i samma gamla vanliga ordning är det verksamheten i Sverige som skall slimmas. 3000 jobb skall bort vid anläggningarna i Kumla, Borås, Linköping, Karlskrona, Göteborg och Stockholm.

Det gör att vart femte Ericssonjobb i Sverige försvinner, att läggas till de 25000 jobb som redan gått på export sedan år 2000. För så är det. I världen har Ericsson fortsatt lika många anställda som för 16 år sedan, det är i Sverige som verksamheten skrumpnar till snart ingenting.

För blågula direktörer och aktieägare är den anti-svenska strategin vald och önskvärd. I deras förkrympta värld handlar ”kostnadseffektivitet” enbart om lägsta möjliga arbetarlöner och går det då att köpa arbetskraft till reapris i Kina och Östeuropa, så säger blågula kapitalister utan vidare adjö till Sverige. Huruvida verksamheten blir mer effektiv genom att flyttas spelar ingen roll. Det är bara kostnadskalkyler och börsreaktioner som räknas.

Man skall inte vara känslomässig när det kommer till kapitalistisk verksamhet; den är per definition arktiskt känslokall. Men det ligger ändå något djupt stötande i Ericssons agerande. Detta företag har inte bara byggts upp av generationer av arbetare och ingenjörer i Sverige, utan Ericssons framgångssaga är dessutom skriven tillsammans med statliga Televerket och Telia, som Ericsson levde i symbios med under nästan hela 1900-talet. Utan bistånd från skattebetalarna i Sverige hade Ericsson aldrig blivit vad det är. Statligt bistånd vill Ericsson fortfarande ha, men det är inte tal om några motprestationer.

Det allra mest stötande är dock den flathet som nedskärningsbeskedet möts av i media och av politiken och facket. Det framställs som om ett beslut fattat av en företagsstyrelse är lika ofrånkomligt som en naturkatastrof, nödvändigt att förhålla sig till, men omöjligt att ifrågasätta. Alla andra aktörer har bara att städa upp efter förödelsen, men att stoppa den är inte ens att tänka på, det sägs vara lika lönlöst som att försöka stoppa en jordbävning.

Flatheten är monumental. Näringsminister Mikael Damberg (S) beklagar Ericssons jobbslakt, som han och regeringen varit informerade om sedan länge. Men krokodiltårarna räcker bara till att tillsätta en byråkratisk städpatrull, ledd av Systembolagets förra generaldirektör Anitra Steen. Nu skall det utbildas och omskolas för glatta livet och inget ont i det. Men vore det inte bättre att rädda de jobb som finns och som bevisligen är högproduktiva, än att försöka hitta nya?

Moderatledare Anna Kinberg Batra rabblar som alltid den entoniga ramsan om det usla företagsklimatet i Sverige, ett klimat som bara tycks bli sämre med högre vinster, högre aktieutdelningar och högre direktörslöner. Man frågar sig när Kinberg Batra och hennes gelikar skall bli nöjda. Är det kinesiska arbetarlöner som hägrar vid den moderata horisonten?

Lika entonigt låter det från fackligt håll. Det beklagas med ledsna miner och det lovas hårda förhandlingar. Men inte för att rädda jobben, utan för att jobbslakten skall genomföras i enlighet med gällande lagar och ingångna avtal. Ordning och reda skall gälla också när jobben flyttas utomlands.

Det är inte lätt att vara arbetare i detta klimat, helt befriat från varje tanke på att det går att kämpa för jobben; att allt som återstår efter ett direktionsbeslut är att låta sig omskolas till gud vet vad. Eller om det nu är Anitra Steen som vet. Men vi vill ändå vidga perspektivet.

Vad skall Sverige leva av om storföretag som Ericsson tillåts exportera industrijobben efter eget behag? Industrin är inte allt, men ett avindustrialiserat Sverige blir definitivt fattigare än det Sverige som var och är, sedan får det kapitalistiska prästerskapet talat hur mycket de vill om alla dessa samhällen som har att ersätta industrisamhället.

Vi lever i en underlig tid. I årtionden har hela det politiska och fackliga etablissemanget varit spänt framför storföretagens vagn. Inte minst den så kallade industrin, som i gängse språkbruk är lika med industriföretagens ägare, har fått allt den pekat på och mer därtill. Men till ingen nytta för industrins arbetare. De mister jobbet när gigantiska vinster blir ännu större genom flytt till låglöneländer.

För vår del vägrar vi att acceptera det gängse naturkatastrofperspektivet. Beslut fattade av människor kan rivas upp av andra människor; jobbexporten är inte ett resultat av någon obeveklig globalisering, utan av en minoritets snikna vinstintresse. Någon måste utmana detta minoritetsintresse och denna någon kan bara utgöras av den majoritet som har intresse av att industrijobben blir kvar i Sverige.

Jobben på Ericsson berör framförallt de anställda som nu riskerar att kastas ut i arbetslöshet och mer eller mindre meningsfulla omskolningsprojekt. Men frågan är mycket större än så, den handlar om Sveriges framtid och om framtiden för alla arbetare här i landet. Sedan generationer har all vår framtid legat i händerna på storföretag som Ericsson, men denna politik har sedan länge nått vägs ände, har landat i jobbslakt och avindustrialisering. I den situationen finns bara en kraft att räkna med i kampen för jobben: de arbetande själva, arbetarklassen.

Situationen är bara hopplös i räknenissarnas och städgeneralernas manipulativa verklighetsbeskrivning. Ett aktuellt exempel. Tidigare i år beslutade Findus att lägga ner fabrikerna i skånska Bjuv och franska Boulogne-sur-mer. I Bjuv var motståndet för svagt och fabriken läggs därför ner vid årsskiftet. I Boulogne-sur-mer slogs fack och arbetare med näbbar och klor för jobben och där blir fabriken kvar. Kamp lönar sig: Vi vill ha jobben kvar!