Vårdslakt är politik

Den svenska sjukvården blöder. Det är åratal av systematiska nedskärningar och systemförändringar som tar sin tribut i form av underbemanning och nedläggningar, av sängplatser, vårdavdelningar, akutmottagningar och hela vårdenheter. För att inte tala om privatiseringar som dränerar vården på resurser och inte minst demokratisk styrning.

Orsaken är en medveten, av kapitalistiska krafter formad, politik som i EU-anpassningens namn från 1990-talets början burits fram av det politiska etablissemanget från vänster till höger.

Det är en utveckling som vi sedan denna tid grundligt behandlat i Proletärens spalter. Genom beskrivande reportage från vårdkrisens Sverige, med politiska analyser och förslag på vägar till förändring och inte minst genom att lyfta fram röster som fått berätta om sina erfarenheter i Vårdsverige.

Det lokala engagemanget där människor ur folkdjupet kommer samman i syfte att själva bidra till samhällelig förändring är helt avgörande för möjligheten att vända utvecklingen. All historisk erfarenhet säger oss att det är bara genom arbetarklassens och folkets direkta deltagande i kampen mot kapitalismens sociala konsekvenser som en bestående förändring är möjlig. Vårdslakten drabbar befolkningen i sin helhet men kanske främst vårdpersonalen.

Inte konstigt att detta möts av protester. Som i Ådalen där folket sedan i våras gått man ur huse i protest mot den sosseledda landstingsledningens slakt av Sollefteås akutsjukhus. Eller som i Skåne där under året vårdpersonal på flera orter protesterat och demonstrerat. Inte sällan genom initiativ från medlemmar i Kommunistiska Partiet. I sommar har situationen på förlossningen i Helsingborg stått i rampljuset sedan en majoritet av barnmorskorna sagt upp sig i protest mot orimliga arbetstider och -villkor.

Nu på söndag 4 september tar de lokala protesterna ett nytt kliv till nationell nivå genom initiativ på Facebook från främst tre sjuksköterskor i Stockholm. På omkring 25 orter landet runt planeras demonstrationer under parollen: Slut på rean – en annan vård är möjlig. Ett lovvärt initiativ och vi uppmanar alla progressiva att sluta upp i de lokala manifestationerna.

Nog finns det ett skriande behov av nationell samordning av protesterna mot vårdslakten. Men samtidigt måste vi resa frågan om aktionens politiska innehåll, eller snarare brist på adekvat politiskt innehåll.

• En hållbar arbetsmiljö för alla professioner i vården
• Tid för återhämtning vid natt- och skiftarbete
• Sjuksköterskor kräver färre patienter per sjuksköterska i akutsjukvården – det ger ökad överlevnad enligt forskning
• Undersköterskor kräver enhetlig utbildning, kompetenshöjning med legitimation, ny och skyddad titel, arbetsbeskrivning
• Öppna stängda vårdplatser – inga fler ska dö p.g.a. platsbrist
• Adekvat löneutveckling över arbetslivstid
• Lika vård för alla

Uppropets sju krav publicerade på internet kan nog de flesta läsare hålla med om. Men knappast det därtill uttalade kravet att manifestationerna ska vara partipolitiskt obundna. Vad än syftet är med sådant blir funktionen ett sopande under mattan av grundläggande systemkritik mot vårdslakten.

I uppropet saknar vi också frågor som kampen mot att överlåta sjukvården i kapitalisternas vinstkrävande regi. Högaktuellt genom borgaralliansens aktuella krav på privatisering av ytterligare ett akutsjukhus i Stockholm. Var finns kravet på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön? Aktuellt genom striden i Göteborg om sextimmarsexperimentet på Svartedalens äldreboende. Det är avgörande frågor som direkt handlar om partipolitik. För att inte tala om den parasiterande sjukvårdsbyråkratin som kostar miljarder av skattepengar och vars framväxt sker i symbios med det styrande partiväsendet. Vad med EU:s roll i nedskärnings- och privatiseringspolitiken?

Likaså funderar vi på tystnaden i uppropet kring fackföreningarnas roll. Här finns i fackföreningarnas ledning en tydlig koppling till såväl vårdbyråkratin som politiken och de privata vårdföretagen. De vårdarbetande ställs också regelmässigt utan stöd från sina fackföreningar i kampen för hyggliga arbetsvillkor.

Som i striden på förlossningen i Helsingborg där Vårdfacket inte ens kallade sina medlemmar till möte för att kunna samla till kollektiv kamp. Återstod då bara den privata lösningen med uppsägningar, visserligen i massomfattning men som kampmetod en återvändsgränd.

En framgångsrik vårdkamp måste utgå från systemkritik. Först på en sådan grund kan de lokala protesterna växa och få den kraft som krävs för förändring på nationell nivå.