Var Juholt en vänsterman?

I januari 2012 tvingades Håkan Juholt kasta in handduken efter en rekordkort tid som socialdemokratisk partiledare. Snart tre år senare dyker Daniel Suhonen upp som Juholts hemlige talskrivare och snart nog ende förtrogne, åtminstone enligt egen utsago.

Dramaturgin är onekligen kittlande. Suhonen representerar en inom partiet i det närmaste utdöd sosseart – vänstersossen – och manuset berättar att också Juholt tillhör denna utrotningshotade kategori. Juholt var Suhonens man; det var genom Juholt som den tappre riddaren Suhonen skulle vrida socialdemokratin åt vänster, vilket var orsaken till att en intrigerande partihöger kuppade bort honom.

Fan tro´t, säger vi – inte för att vi för ett ögonblick betvivlar att Juholt utsattes för en kupp, det konstaterade vi redan när det begav sig och det tycks vara väl belagt i Suhonens kommande bok, utan för att vi inte får in det där med ”vänster” i handlingen. Visserligen raglade Juholt som en skadeskjuten kråka mellan olika ståndpunkter, beroende på sammanhang och publik, men någon vänsterlinje företrädde han inte. I politiken var Juholt en alldeles vanlig gråsosse, om än lite yvig och mer än lovligt lösmynt.

Dessvärre är Proletären inte uppsatt på den releaselista som skall sälja Suhonens bok via upphetsade medierubriker, så vi har ännu inte läst den. Men något kan ändå sägas utifrån det som Suhonen och andra sagt och skrivit sedan reklamkampanjen inleddes.

Den närmare granskningen får sedan vänta tills boken är läst.

Håkan Juholt var från början inte påtänkt som partiordförande, inte ens i eget huvud. Han satt nöjd som riksdagsledamot och nyutnämnd ordförande i Försvarsutskottet. Första budet gavs istället till Göran Perssons gullegris Pär Nuder och när han sa nej gick frågan till Folksam-direktören Anders Sundström.

Hur många namn som avverkades innan budet nådde Juholt är inte riktigt klarlagt, bara att de var många. Klart är dock att Juholt var en nödlösning. Han valdes inte på egna förtjänster eller för att någon vurmade särskilt för honom, utan för att en majoritet i valberedningen ville rida spärr mot den mäktiga Stockholms-nomenklaturan inom partiet. Efter åren med Mona Sahlin var det lite av ”hela partiet mot Stockholm”.

I en intervju i Göteborgs-Posten (12/10) beskriver Suhonen situationen enligt följande: ”Det fanns en oerhörd trötthet på Mona Sahlin och Stockholm, inte minst i Göteborg. Enligt Sahlin berodde det urusla valresultatet på att hon tvingades köra en dålig och grå vänsterpolitik ihop med Vänsterpartiet. Nu ville hon köra på högerut. Då går det en propp hos sådana som Göran Johansson och partivänstern, som alltid varit isolerad, och han kunde plötsligt liera sig med de fyrkantiga mittensossarna.”

Vi bara skakar på huvudet. Visst vet vi att Göran Johansson var den som avgjorde partiledarvalet till Håkan Juholts fördel, men att framställa Göteborgsandans mästerdirigent som vänsterman är rent sanslöst. Göran Johansson gillade inte Mona Sahlin. Men inte för att hon var höger, utan för att hon var så odrägligt medelklassig.

Det var den stockholmska medelklassigheten som Johansson och hans bundsförvanter vände sig mot, inte mot den sahlinska högerpolitiken. Därför fick det bli Juholt när alternativet hotade att bli Damberg.

Man kan betvivla Juholts kvaliteter som partiordförande, men givet är ändå att han inte fick någon chans. På Sveavägen 68 betraktades han som något katten släpat in. Han hade inget kontaktnät inom den nomenklatura som styr det socialdemokratiska partiet och det gjorde honom chanslös. Krypskyttet började från dag ett, eggat av det faktum att Juholt naivt nog valde att hämta sina närmaste medarbetare utanför den inre kretsen. I ett parti som uteslutande styrs av maktambitioner kunde det bara sluta på ett sätt.

Så här i efterhand hävdar Suhonen att hedersmannen Stefan Löfven nu straffar konspiratörerna. Det är lite lustigt med tanke på att Löfven genomfört den högersväng som Mona Sahlin inte fick gehör för. Det är samarbete högerut som har första tjing utan att det gått några proppar vare sig i Göteborg eller Dalarna. Det är också lustigt med tanke på att huvudkonspiratören själv, Mikael Damberg, tilldelats en av regeringens tyngsta poster. Damberg lär sitta mer än nöjd.

Löfven är inte mindre höger än Mona Sahlin. Skillnaden är bara att han är fostrad i traditionellt socialdemokratiskt klassamarbete, vilket är mer hemtamt. Hellre handslag med direktörer än att spöka ut sig i prideparader och föreslå butlers i tunnelbanan.

Vad blir kontentan av detta? Jo, vi tror helt enkelt inte på Suhonens dramaturgi, där kuppen mot Juholt målas upp som en kraftmätning mellan höger och vänster inom sosseriet.

Vi betvivlar inte att det finns sossar med vänsterambitioner, även om de är få. Men partiet som sådant styrs inte av ideologi, av ett gemensamt politiskt projekt, utan av maktambitioner. Den sammanhållande idén är inte längre ambitionen att förändra samhället, utan strävan efter att få förvalta det bestående – till fromma för kapitalismen och de egna karriärerna. I ett sådant parti är vänstern dömd till evig marginalisering.

Med detta sagt är det bra att Suhonen lättar på förlåten och visar upp maktspelet i dess fulla anskrämlighet. Det är så här det går till när det fightas om platserna vid köttgrytorna i ideologilösa maktpartier.