Vänsterns libyska härdsmälta

Ledare

”Idag är vi alla bomliberaler”, jublar bombliberalernas nestor PM Nilsson på Newsmill (20/3). Glädjen är dessvärre befogad. I förhållande till kriget mot Libyen gör stora delar av svensk vänster gemensam sak med bombhögern.

Att Urban Ahlin (S) framträder som krigets främste tillskyndare förvånar väl ingen. Ahlin har en osviklig förmåga att placera sig själv till höger om Carl Bildt. Mer anmärkningsvärt är då att också Lars Ohly och Hans Linde (V) skyndar till krigets försvar, arm i arm med Ida Gabrielsson från Ung Vänster, liksom Göran Greider och Gustav Fridolin (MP), som åtminstone har rykte som vänster.

Men inte nog med det. Rent bedrövligt blir det när en annars så rumpstyv vänsterdebattör som Andreas Malm dyker upp som oförställd krigsaktivist, understödd av det parti han numera tillhör (Socialistiska Partiet).

Enligt Malm liknar interventionen i Libyen ingen annan (svtdebatt.se 20/3). I Libyen agerar imperialismen inte för egna intressen, att påstå att detta krig handlar om olja och makt är att leva i det förgångna. Istället agerar USA, Frankrike och Storbritannien till förmån för folket, rentav till förmån för revolutionen.

”De som alldeles nyss höll tyrannerna om ryggen /…/ sänder sina trupper till revolutionens undsättning”, skriver Malm.

Man tar sig för pannan. Skall man tro Malm har imperialismen plötsligt bytt skepnad, samma imperialism som för bara någon månad sedan erbjöd militärt stöd till Tunisiens störtade diktator Ben Ali (Frankrike) och som i denna stund applåderar blodigt våld mot folkliga demonstrationer i Bahrain, Jemen och Saudiarabien, har i Libyen förvandlats till revolutionärt bålverk.

Det är så sanslöst att Malm i ett huj förlorar all trovärdighet.
Nu nöjer sig inte Malm med att förvandla det imperialistiska bombkriget till revolutionär solidaritetshandling. På köpet kräver han att Sverige genast sluter upp i denna solidariska aktion genom att ställa en skvadron Jas 37 Gripen till krigsalliansens förfogande, efter avslutat uppdrag i Libyen gärna förflyttade till nya fronter i imperialismens revolutionära korståg.

Inte undra på att PM Nilsson jublar. ”Även om detta är svårt att göra till prejudikat bör vi som ställt oss positiva till tidigare insatser nu välkomna vänsterns omsvängning. Detta är en av de viktigaste segrarna på många år”, skriver han förtjust.

Som framgår av ett uttalande på annan plats säger Kommunistiska Partiet absolut nej till det imperialistiska bombkrig som nu inletts i Libyen. Vi köper inte för ett ögonblick att syftet med denna intervention är att skydda civilbefolkningen och då rakt inte att stödja ett folkuppror, mot sådant verklighetsfrånvänt trams talar all erfarenhet, utan imperialismen har som alltid en egen agenda, där bomberna skall röja väg för återtagen kontroll över en utveckling som höll på att glida USA och dess allierade ur händerna.

Den tidigare bundsförvanten Muammar Gaddafi är förlorad för imperialismen, varvid det gäller att se till att han ersätts av en lika lydig företrädare för västvärldens intressen.

De legalistiska, som Vänsterpartiet, lutar sig nu mot att FN:s säkerhetsråd godkänt bombkriget mot Libyen. Men ett imperialistiskt krig är imperialistiskt oavsett FN-beslut.

Med detta sagt måste några ord sägas om de folkliga protester som idag drar över arabvärlden. Plötsligt fylls gator och torg av gigantiska människomassor och det i en arabvärld som den imperialistiska nidbilden framställer som efterbliven och per religiös definition odemokratisk. I ett huj sopar demonstrationerna undan tyranner som Ben Ali i Tunisien och Hosni Mubarak i Egypten. När folket talar med en stämma sitter tyrannerna löst!

Storslaget, som sagt. Men är det verkligen revolutioner vi sett och ser i Nordafrika, som påstås av nybliven imperialistisk vänster?

Nej, tyvärr. Politiska revolutioner stannar inte vid tyranner, utan de sveper undan en gammal social ordning och ersätter den med en ny; revolutioner störtar härskande klasser och bär fram undertryckta klasser till den makt de tidigare varit uteslutna från; revolutioner vänder upp och ned på maktordningen i samhället, sveper undan den tidigare maktens institutioner och banar väg för nya sociala relationer.

Hur storslagna folkupproren i Nordafrika än är, så uppfyller de inte något av dessa kriterier. Hosni Mubarak ersattes av militärstyre. Ben Ali av sin tidigare premiärminister (som nu ersatts av andra företrädare för en regim som inte avsatts).

Säkert kommer folkupproren att landa i något, i att folket får något mer att säga till om. Men ännu bara inom ramarna för en befintliga social och politisk ordning. För att i grunden ändra de sociala relationerna krävs betydligt mer, krävs den revolution vi ännu bara sett det spontana preludiet till.

Detta förtar inte storheten i det som skett och sker. Folkupproret skapar hopp och medvetenhet för framtidens strider. Men det tar ner skeendet på jorden: Detta är bara en försiktig början.

I Libyen har utvecklingen följt en annan bana, inte minst genom Muammar Gaddafis beslut att möta de folkliga protesterna med militärt våld. Detta har gett inbördes-krig och splittring inom också den härskande eliten.

Den opposition som Andreas Malm & Co tillskriver revolutionära egenskaper är mycket disparat. Den innehåller ledande företrädare för Gaddafis regim, som förre justitieministern Mustafa Abdel-Jalil, som lämnade Gaddafi så sent som 26 februari, och förre inrikesministern general Abdel Fattah Younis, som nu leder oppositionens väpnade styrkor. Men den innehåller också ledande företrädare för cyrenaicaklanen, som dominerar västra Libyen, och islamistiska krafter.

Det typiska för Libyen är att uttalade vänsterkrafter saknas, till skillnad från i Tunisien och Bahrain, där vänsterpartier spelar viktiga roller. I stort lyser också arbetarklassen med sin frånvaro, då denna till goda delar bestått av de gästarbetare som nu flytt landet.

Kommunistiska Partiet stödjer de folkliga kraven på demokrati och social rättvisa i Libyen, som i alla andra länder. Men vi måste beklagande konstatera att de folkliga krafterna ännu saknar ledning. Det är borgerliga krafter som leder det uppror som Malm & Co kallar ”den libyska revolutionen”, oklart kring vilka mål.

Det är just detta som styr imperialismens agerande. Hade en revolution ägt rum i Libyen, om så bara en antiimperialistisk, så hade USA med flera stormakter använt alla tillgängliga medel för att slå ned den, om nödvändigt i samarbete med Gaddafi. Imperialismen före- drar alltid tyranner framför revolutioner.

Nu finns ingen fara för verklig revolution och då söker imperialismen efter den kraft som skall ersätta Gaddafi som väktare över Libyens olja – visst handlar detta krig om olja! – och över de afrikanska flyktingströmmar som Libyen är ett transferland för.

Det är detta som är bombkrigets verkliga syfte. Imperialismen jämnar ut förutsättningarna i det inbördeskrig som Gaddafi såg ut att avgöra för att vinna tid i sökandet efter hans efterträdare. Kanske blir det någon ur de fraktioner som nu slåss om inflytandet i Libyens Nationella Råd i Benghazi, kanske en Tripoliregim utan Gaddafi eller mer troligt en kompromiss med representanter ur båda lägren. Eller i värsta fall en splittring av landet. Men under inga omständigheter bistår imperialismen
en revolution.

Någon tycker kanske att vi här är väl negativa till de folk-liga protesterna i Libyen, vilket alls inte är syftet. Men det gäller att inte låta sig dras iväg i huvudlös revolutionsromantik, som Malm & Co. Det libyska folkets kamp saknar revolutionärt program och har ännu inte organisation och kraft att i grunden ändra på maktförhållandena i det libyska samhället, vilket imperialismen spelar på.

Så är den imperialistiska interventionen raka motsatsen till det som Malm & Co framställer den som; den är en våldsam åtgärd för att styra och vinna kontroll över en process som utan yttre inblandning hade kunnat landa i lite mer frihet och lite mer självständighet. Inte ens det kan imperialismen tillåta.

Samma vänster som nu hyllar det imperialistiska kriget som ”revolutionärt bistånd” har från första stund ondgjort sig över och hånat de fredsinitiativ som Hugo Chavez och representanter för Afrikanska Unionen framfört.

Att sända fredsdelegationer till Libyen är inte lika revolutionärt som att sända kryssningsmissiler och JAS-plan.
Vår uppfattning är en annan. Det blodiga inbördes-kriget måste få ett slut. Då finns det två möjligheter:
Antingen en imperialistisk fred, där USA, Frankrike och deras allierade genom vapenmakt dikterar villkoren för ”sitt” Libyen. Eller fredsförhandlingar med ett oberoende Libyen utan Gaddafi som utgångspunkt, lämpligen ledda av Afrikanska Unionen.

Det låter kanske inte så storståtligt. Men oberoende är inte fy skam i en situation då imperialismen planerar att lägga Libyen under sin stövel och med Libyen alla andra länder som hotar den påbjudna stabiliteten.

Vad gäller vår nya imperialistiska vänster säger vi bara: Fy fan! Detta är en sorglig repris på 1914.

Kommunistiska Partiet säger absolut NEJ till svenskt deltagande i det imperialistiska kriget.

2011-03-22
Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.