Valet i Grekland och vänsterns vägval

Syriza blev som väntat den stora segraren i det grekiska valet. Genom valsystemet som ger det största partiet femtio extramandat vann Syriza 149 av 300 platser i parlamentet. Med stöd av högerpartiet Oberoende greker, vilka precis som Syriza byggt sin politik främst på att angripa den EU-styrda åtstramningspolitiken, har Syriza därmed tagit regeringsmakten i Grekland.

Att det plågade grekiska folket söker sig vänsterut är glädjande. Till skillnad från i många andra länder har arbetarklassen sökt sig åt vänster istället för att attraheras av den yttersta högerkanten.

För kommunistpartiet KKE innebar söndagens val att partiet gick fram med en procentenhet mot valet 2012, att jämföra med Syrizas framgång på tio procentenheter. Därmed är KKE tillbaka på det stöd som partiet hade innan krisen. Det är glädjande att KKE gick fram i valet och de strejker och massprotester som kommunisterna är den drivande kraften bakom är imponerande både till storlek och uthållighet.

Vi tänker inte sätta oss till doms över läget i Grekland, men det är uppenbart att de växande nya vänsterpartierna reser frågor för kommunister och revolutionärer i Europa. Hur ska kommunister förhålla sig till en arbetaropinion som uppenbarligen fortsatt tror på en framkomlig väg inom EU? Är den stängda dörrens taktik i förhållande till dessa vänsterpartier en framkomlig väg för att vinna stöd hos en arbetarklass som går åt vänster, men som ännu hoppas på förbättringar inom EU-systemet?

Vi moraliserar inte över att arbetare hoppas på enkla vägar ut ur eländet. De flesta människor vill ha lugn och ro och har fullt upp med att få vardagen att gå ihop. För grekiska arbetare gäller det så basala saker som att ha mat på bordet, att kunna skaffa medicin vid sjukdom och att ha en lön som det går att försörja sig på.

Nästan en tredjedel av grekerna lever i fattigdom. Miljoner saknar inkomst och överlever tack vare matpaket från släktingar. I städerna ringlar köerna till soppköken. Nästan sex av tio under 28 år är arbetslösa. Listan på eländet kan göras hur lång som helst. Alltmedan pengarna rinner ut ur landet i form av avbetalningar på lån. Pengar som till stor del hamnar hos storbanker och finansinstitut i Västeuropa.

Det är genom att angripa detta som Syriza har vunnit valet. De har lovat ett slut på dräneringen av den grekiska ekonomin och konkreta förbättringar för vanligt folk – höjda minimilöner, förbättrade pensioner, nya jobb i offentlig sektor osv. Syriza, precis som andra vänsterpartier och -koalitioner runt om i Europa, hävdar att EU-politiken kan brytas utan att bryta med EU.

Det tror inte vi EU-motståndare. Vi menar rakt av att detta är att så illusioner om EU, det är en socialdemokratisk politik som vill påskina att det är möjligt att få kapitalistklassen att acceptera en antikapitalistisk politik.

Men med detta sagt så vet vi som materialister att illusioner inte avslöjas genom propaganda utan genom den konkreta verkligheten. Valet i Grekland visar att en stor majoritet av den grekiska arbetarklassen sätter sina förhoppningar till Syriza.

Oavsett illusionerna om EU, så måste kommunister stödja en politik som innebär förbättringar för arbetarklassen. En mätt arbetarklass som har mediciner att kurera sig med när den är sjuk har ett bättre utgångsläge än en som tvingas rota i soporna efter mat. Konkreta förbättringar, om än i det lilla, är bättre än ständiga eftergifter och försämringar.

I Grekland har den gamla socialdemokratin rasat samman efter att i åratal förvaltat EU-kapitalismen tillsammans med den traditionella högern. Även i Spanien har Podemos gått om Socialdemokraterna i opinionsstöd.

I vilken mån Syriza eller Podemos i Spanien verkligen utgör en ny vänster återstår att se. Vägvalet för dem står mellan att bli nya socialdemokratiska partier som tar på sig rollen att förvalta den krisande kapitalismen eller att faktiskt stå upp för den folkopinion som sätter sina förhoppningar till en ny vänster.

Dessvärre har Syrizas partiledare Alexis Tsipras vid upprepade tillfällen gjort uttalanden som tyder på det förra. Tsipras har klargjort att den nya regeringen stödjer ett grekiskt medlemskap i såväl EU, EMU som Nato. Regeringen tänker inte ändra på de nyliberala budgetreglerna och menar att det första viktiga steget nu är att vinna förtroende på marknaderna.

Läget för vänsterpolitik är svårt i Grekland liksom i övriga Europa. Motståndaren är välorganiserad och för att vrida politiken åt vänster krävs mer än bara parlamentariska framgångar. Kommer Syriza att underordna sig marknadsdiktaturen eller folkviljan?