Hoppa till huvudinnehåll
Av

Vägen till fred i Syrien

Det finns ett berättigat folkligt missnöje i Syrien. Men inbördeskriget är inte folkets val. Inbördeskrigets politik initierades av en koalition av borgerliga krafter i exil och en samling religiösa fundamentalister, inkluderande sunnimuslimska jihadister från när och fjärran. Med målet att bana väg för en utländsk militär intervention, som i Libyen. Utan västvärldens frenetiska aktivitet till stöd för den väpnade oppositionen i Syrien hade inbördeskriget varit slut för länge sedan, om den väpnade kampen alls utvecklats till inbördeskrig.


”Hittills har vår passivitet kostat 25.000 människor livet”, skriver Aftonbladets ledarsida (19/9) om kriget i Syrien , givetvis med slutsatsen att ”vi” nu måste ingripa för att ”avsätta Syriens diktator”.

Man skall inte bli förvånad. I en tid då bombhögern fått sällskap av en lika gapig bombvänster ingår skrivningen i krigspropagandans huvudfåra. ”Vi” är för mjäkiga. Nu måste ”vi” göra vår plikt genom en militär intervention.

Ändå är skrivningen makalös i sin förljugenhet. Eftersom den västvärld som döljs i det lilla ordet ”vi” alls inte varit passiv i det syriska inbördeskriget.

Det förhåller sig precis tvärtom. Utan västvärldens frenetiska aktivitet till stöd för den väpnade oppositionen i Syrien hade inbördeskriget varit slut för länge sedan, om den väpnade kampen alls utvecklats till inbördeskrig.

Det finns ett berättigat folkligt missnöje i Syrien; med en nyliberal ekonomisk politik, som ökat klassklyftorna och som gjort livet svårt för alltfler människor; med korruptionen inom ett monolitiskt politiskt system, sedan årtionden helt dominerat av Baathpartiet; med bristen på demokrati och brotten mot mänskliga rättigheter.

Men inbördeskriget är inte folkets val. Inbördeskrigets politik initierades av en koalition av borgerliga krafter i exil och en samling religiösa fundamentalister, inkluderande sunnimuslimska jihadister från när och fjärran. Med målet att bana väg för en utländsk militär intervention, som i Libyen.

Huruvida inbördeskrigets politik var i Natos säck innan den kom i syrisk påse låter vi vara osagt. Men helt klart är att västvärlden från första stund vårdat inbördeskrigets möjlighet. Väst och dess allierade, som Saudiarabien, Qatar och Turkiet, har målmedvetet hållit igång kriget genom att pumpa in pengar, vapen och krigare till de väpnade grupperna och genom att förse dem med utbildning och underrättelseinformation.

Det är en cynisk och brutal politik, likt den USA förde mot Nicaragua på 1980-talet. Det syriska folket skall terroriseras av inbördeskrigets förfärlighet till den punkt då allt framstår som bättre än kriget, till och med en utländsk militär intervention. Krigets civila offer är det förutsedda och accepterade priset för denna imperialistiska politik.

Aftonbladets ledarsida talar om ”vår” plikt att ”avsätta Syriens diktator”. För vår del hyser vi inga illusioner om Bashar al-Assad, även om han bevisligen har ett ansenligt folkligt stöd. Assad leder en repressiv borgerlig regim.

Men det är en intellektuell förolämpning att påstå att USA, EU och dess allierade driver inbördeskrigets politik av demokratiska skäl. För att bara ta det mest uppenbara: Sedan när förvandlades de brutala kungadiktaturerna i Saudiarabien och Qatar till demokratins bastioner i Mellanöstern?

Imperialismen struntar i det syriska folkets demokratiska förhoppningar. Bashar al-Assad brott är inte att han är en diktator, som krigspropagandan säger – sådan finns det gott om i imperialismens stall – eller att han bombar sitt eget folk, det gör också Turkiets regering, utan att han och hans allierade står i vägen för imperialismens fullständiga makt i Mellanöstern.

Detta är den imperialistiska politikens yttersta mål. Först skall Damaskus intas, sedan Teheran.

I alla krig begås övergrepp. Från båda sidor. Det syriska inbördeskriget utgör inget undantag. Den syriska arméns granatbeskjutningar och flygattacker drabbar också civila, trots att regimen gör vad den kan för att utrymma de stadsdelar som intas av väpnade grupper.

Ändå måste debatten nyanseras. För vad skall en laglig regering göra när beväpnade män i cynisk beräkning använder civilbefolkning som mänskliga sköldar? Vad skall en regering göra när terrorister spränger bomber och massakrerar myndighetspersoner? Har inte Syriens regering samma rätt att bekämpa al-Qaida som andra regeringar?

Detta är krigets fruktansvärda logik. Oskyldiga människor dör och drivs på flykt, bostäder förstörs, vatten förorenas, mat blir en bristvara. Livet blir outhärdligt för de flesta och framförallt för de fattiga, som inte kan köpa sig fria.

Vi kommunister är mot kriget; vill få ett stopp på kriget. Men tvärtemot krigspropagandas förljugna bild hävdar vi att kriget fortsätter och trappas upp på grund av västvärldens målmedvetna aktivism.

Det har från början funnits en fredlig möjlighet i den syriska konflikten. Regimen har öppnat för och också genomfört demokratiska reformer. Man kan alltid diskutera uppriktigheten i sådana åtgärder, men de skapar ändå utrymme för förändring och förhandling, vilket en god del av den syriska oppositionen insett, bland annat den kommunistiska.

Det är alls inte så att hela den syriska oppositionen valt inbördeskrigets och imperialismens väg. Stora delar av oppositionen hävdar tvärtom nödvändigheten av att försvara Syriens nationella suveränitet, trots att man är fortsatt mycket kritisk till regimens inrikespolitik.

Men USA och EU har stängt och reglat dörren till förhandling genom det ultimativa kravet på Assadregimens avgång. Med en sådan utgångspunkt finns bara krigets väg. Man måste vara minst två för att förhandla.

Det finns en väg till fred i Syrien. Men den består sannerligen inte av fullskalig imperialistisk intervention – se bara på katastroferna Afghanistan, Irak och Libyen – utan av ett stopp för den pågående interventionen. Stoppa vapenleveranserna till kriget, se till att utländska jihadister inte kan ta sin in i landet, släpp det ultimativa kravet på regimens avgång, som Kina och Ryssland krävt i FN. Det är imperialismens aktiva stöd till kriget som står i vägen för freden.

Det viktiga är att få ett slut på det förfärliga kriget; utmaningen är att mobilisera till stöd för fredens krafter, som finns och som växer i skuggan av krigspropagandans förödande retorik.

Vilken väg Syrien sedan skall välja är upp till det syriska folket att avgöra. För vår del solidariserar vi oss med oberoendets, sekularismens och socialismens krafter.