Undersköterskornas löner måste upp – med klasskamp

Undersköterskornas löner måste höjas mer än det lönetak som storföretagen har spikat, annars hotar Kommunal att bryta med LO-samordningen. Det är budskapet från Kommunals ordförande Annelie Nordström och avtalssekreteraren Lenita Granlund på DN Debatt (14/9).

Det är bra att Sveriges största fackförening ryter ifrån. Sveriges kommunalarbetare tillhör en av de arbetargrupper som plågats mest av det nyliberala systemskiftet. Lönerna hålls nere vilket även leder till nyfattigdom för arbetslösa, sjukskrivna och pensionerade kommunalarbetare. Arbetsförhållandena blir allt svårare när nedskärningspolitiken skapar underbemanning och resursbrist.

Det är hög tid för rejäla lönelyft för kommunalarbetarna, mest till de som idag tjänar minst. Det är även helt rätt att hota att bryta med LO-samordningen om de övriga fackförbunden inte accepterar att solidariskt kämpa för en arbetargrupp som halkat efter.

Trots det rätta i sak så finns det en ensidighet i innehåll hos Nordströms och Granlunds debattartikel. Kommunalarnas, och inte minst undersköterskornas låga löner beskrivs rakt igenom som orsakad av värdediskriminering. Visst finns det en sådan sida av saken. Kvinnodominerade yrken värderas lägre och de låga kvinnolönerna är ett bevis på hur kapitalism och patriarkat samverkar.

Men detta ensidiga fokus från ledningen i Kommunal blir trots allt problematiskt. Om kommunalarnas skamligt låga löner i första hand är en moralisk fråga, om samhällets värderingar, vilken bli då lösningen? Ska de offentliga arbetsköparna skickas på genusutbildningar? Ska Kommunals ledning ordna kurser i jämställhetens etik för IF Metalls ledning, som uppenbart sätter lojaliteten med monopolkapitalet före solidariteten med övriga fackförbund?

För att höja kvinnolönerna krävs klasskamp, istället för etik. Lönefrågan handlar i grund och botten om fördelningen av de rikedomar som skapas i ett samhälle. Ska pengarna i samhället gå till att göra livet så bra som möjligt för alla eller till att berika ett fåtal. Ska det gå till de som arbetar eller de som äger. Varje löneförhandling är en del av denna ständigt pågående kamp.

Det är därför klassmedvetna arbetare – undersköterskor likaväl som industriarbetare – måste gå emot IF Metalls så kallade märke, dvs storföretagens lönetak. Märket innebär att samtliga arbetares löner ska hållas nere för att de stora exportföretagen ska hålla uppe sina vinster. Detta är skadligt för Sverige, eftersom det undergräver den inhemska konsumtionen, och inte minst för alla de anställda inom vård, omsorg, restaurang, handel och andra områden där många lågavlönade finns.

De som försvarar storföretagens lönetak hävdar att höga vinster skapar välfärd. Det är inte sant. Det som skapar möjligheter till välfärd är de värden som arbetarklassen skapar genom sitt arbete. Utöver den del som återinvesteras i företaget tillfaller en del löner och en del vinster. Vinster kan bli välfärd om de beskattas och tas från de privata skattkistorna in till den gemensamma. Så görs i allt mindre utsträckning när skatter för företag och de rika slopas.

Under förra århundradet kunde socialdemokratins samförståndsivrare med viss trovärdighet hävda att genom ökad produktivitet skulle allt större värden skapas som sedan genom den skattebaserade fördelningspolitiken användes till att skapa ett mer jämställt samhälle. Sedan länge är den senare delen bortopererad. Kvar finns ökad produktivitet, tillbakahållna löner och skyhöga vinster, som varken används till att investera i produktionen eller via skattsedeln tillförs det gemensamma.

Om pengarna istället tas ut i lön beskattas de och kan användas till att förbättra välfärden. Höjda löner innebär dessutom konsumtion istället för vinsternas spekulation vilket vore bra för samhällsekonomin. Här finns det gemensamma klassintresset mellan privatanställda och offentliganställda arbetare. Höjda löner, på vinsternas bekostnad, innebär högre skatteintäkter till den gemensamma välfärden och minskade orättvisor i samhället.

När Kommunals ledning skriver att de ”delar synen att den konkurrensutsatta industrin ska gå före i en avtalsrörelse” så binder de ris åt egen rygg. Så länge LO accepterar märket accepterar de i samma andetag en ständigt växande snedfördelning mellan arbete och kapital.

Arbetarlönerna måste upp, mest till de som har minst. Det är detta som måste vara målet med LO-samordningen. I grunden är en sådan samordning bra. I kampen om fördelningen i samhället måste arbetarklassen uppträda gemensamt. Inte som enskilda yrkesgrupper med enskilda intressen. Och definitivt inte som enskilda yrkesgrupper som definierar sina egna intressen i förhållande till andra yrkesgrupper.

I denna mening är LO-samordningen viktig, trots att den ofta används för att hålla tillbaka arbetarlönerna. Samordningen visar alla arbetares gemensamma intresse och innebär ett löfte om att kämpa tillsammans, över de gränser som sätts av avtalsområden och fackförbundstillhörighet.

Men om löftet ska omsättas i handling krävs att storföretagens lönetak utmanas. Kommunals ledning gör rätt när de utmanar samordningen. Ansvaret för samordningens framtid ligger hos IF Metall, som har att sätta arbetarsolidariteten före lojaliteten med monopolkapitalet.