Tystnad råder om Ukraina

I förra veckans sköts den ukrainske journalisten och författaren Oles Buzina ihjäl utanför sitt hem i Kiev. Det är det senaste i raden av mord och mystiska dödsfall bland regimkritiska journalister och politiker i Ukraina.

Vi vet inte vem som ligger bakom morden och tänker inte ägna oss åt några spekulationer. Vad vi dock vet är att fullkomlig tystnad råder hos det svenska etablissemanget. Inte en enda röst har höjts till försvar för det fria ordet och inte ett enda seminarium med chefredaktörer har ordnats om hotet mot journalistiken.

Vi betvivlar inte ärligheten hos den annars så upprörda kören till pressfrihetens försvar. Ilskan över att journalister dödas är säkert äkta hos många av dessa, precis som hos oss. Men tystnaden inför det som händer i Ukraina visar att det fria ordet är styrt och att upprördheten är ytterst selektiv.

Morden på politiska motståndare och obekväma journalister äger rum i ett Ukraina där kuppregeringen i samma andetag förbjuder kommunismen och utser nazister till rådgivare åt militärledningen.

Utvecklingen får även svenska konsekvenser. En hotfull och aggressiv högerlobby försöker i stad efter stad förhindra visandet av en utställning om massmordet i Odessa den 2 maj förra året då ett 40-tal människor brändes ihjäl av fascisterna.

Om detta får man tydligen inte berätta, inte ens Arbetarnas Bildningsförbund vågar upplåta sina lokaler.

När svenska journalister och debattörer väljer att hålla tyst bara för att våldet och det politiska förtrycket riktas mot den sida som hela det svenska etablissemanget har utsett till fiende, så tar de samtidigt ställning för förtrycket.

Och de sviker den journalistiska uppgift, som de annars talar så storordigt om, som säger att den viktigaste uppgiften är att granska den egna makten.