Hoppa till huvudinnehåll

Ledare: Tafsande män finns också på vanliga jobb

Män som vill utnyttja sin maktposition gynnas naturligtvis av medievärldens otrygga anställningsformer och tuffa konkurrens, men denna otrygghet på jobbet tillhör även arbetarklassens vardag.

Arkivbild/Proletären

Sedan en dryg vecka tillbaka rasar kampanjen Me Too på sociala medier. Kända och okända kvinnor vittnar om hur de utsatts för sexuella övergrepp, våld och trakasserier från män i sin närhet.

Allt började med att filmproducenten Harvey Weinstein, en av Hollywoods mäktigaste män, anklagades för att i decennier ha våldtagit och trakasserat kvinnor i beroendeställning. Skådespelaren Alyssa Milano uppmanade då sina medsystrar att vittna under rubriken Me Too.

Den kampanj mot sexuella övergrepp som ursprungligen startades i USA för tio år sedan av aktivisten Tarana Burke tog därmed fart och spred sig över världen.

I Sverige har kampanjen inneburit att tunga medieprofiler som tidigare skyddats av tystnadskultur och maktställning nu faller som furor. Och de mediehus som hittills tystat ner misstankar mot sina egna profiler för att värna intäkterna tvingas agera.

Det slående med Me Too är styrkan i kollektivet. Enskilda vittnesmål blir till en flod av gemensam erfarenhet som sveper bort alla tvivel på att mäns makt över kvinnor är ett strukturellt samhällsproblem som angår alla arbetsplatser, organisationer och människor.

Alla män utsätter inte kvinnor för övergrepp eller trakasserier, men så gott som alla kvinnor har blivit utsatta. Och det sker i alla sociala sammanhang.

De senaste veckornas avslöjanden om kända och folkkära män får av naturliga skäl enorm uppmärksamhet i medierna. Men det betyder inte att kvinnor i medie- och kultursfären skulle vara särskilt hårt drabbade.

Män som vill utnyttja sin maktposition gynnas naturligtvis av medievärldens otrygga anställningsformer och tuffa konkurrens, men denna otrygghet på jobbet tillhör även arbetarklassens vardag. Som ung timanställd kvinna är det svårt att hävda sin rätt mot tafsande kaféägare och butikschefer.

Kampen mot sexuella trakasserier är därför en viktig del av kampen för trygghet på jobbet.

Kraften i vittnesmålen i Me Too-kampanjen behöver mynna ut i politisk förändring. Vi får inte nöja oss med att de män i offentligheten som nu avslöjas som förövare byts ut och att ordningen betraktas som återställd. För det är just ordningen som måste bli en annan.

Arbetet mot kvinnoföraktet måste börja redan i förskolan. Det måste bli nolltolerans på skolor och arbetsplatser och kvinnor måste ha rimliga förutsättningar att försörja sig själva.

Allt detta kräver konkreta insatser och konkreta resurser. De politiker från vänster till höger som nu helhjärtat stödjer Me Too, är oftast inte lika villiga att skjuta till pengar för att höja kvinnors löner, stärka arbetsrätten eller finansiera kvinnojourer. Det blir bara tomt prat. Många är däremot pigga på att använda kvinnoförtrycket som slagträ mot politiska motståndare. Högern jublar när en PK-skribent avslöjas och vänstern får sin världsbild bekräftad när förövaren är sverigedemokrat.

Det politiska spelet skymmer insikten att sexuella trakasserier är ett strukturellt problem.

Kommunisterna verkar för att alla kvinnor ska kunna vistas och verka i offentligheten på samma villkor som män. På jobbet, på stan, på krogen, i föreningslivet och i politiken. Detta är feminism för oss.