Svensk osäkerhetspolitik

Om måttstocken på en säkerhetspolitik är i vilken mån man förmår minska hoten mot det egna landet, så kan regeringens politik de senaste veckorna inte kallas något annat än osäkerhetspolitik.

De senaste åren har Sverige gjort det mesta för att öka spänningarna i Östersjöområdet. Natoövningar, värdlandsavtal med krigsalliansen, stöd till kuppmakarna i Ukraina och så det nordiska militära samarbetet med udden tydligt riktad mot Ryssland.

Inga seriösa bedömare, i varje fall inte de som inte tjänar pengar på att producera krigspropaganda, tror att det finns något ryskt hot mot Sverige.

Det är först när Sverige gör sig till en lydig tjänare i västmakternas tjänst och förvandlar vårt land till en uppsamlingsplats för Natos soldater som hotet blir verkligt.

Till detta kommer att Sverige beslutat att skicka militär till Irak för att bekämpa IS. Oavsett hur illa vi tycker om IS, så är terrorgruppens framgångar facit på 25 års stormaktspolitik från västmakterna i allmänhet och USA i synnerhet.

Från Gulfkriget 1991, över 1990-talets dödande sanktioner mot Iraks befolkning över krigen och ockupationerna på 2000-talet i Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien.

Det borde vara uppenbart att det inte är mer bomber eller fler västerländska soldater som är lösningen på problemen. Tvärtom kommer svenska soldater i Irak bara förvärra det hela och öka IS möjligheter att rekrytera både i Europa och i Mellanöstern.

Regeringens osäkerhetspolitik ökar risken för terrorattentat på svensk mark och underblåser spänningarna i Östersjöområdet.

Om Margot Wallströms definition av feministisk utrikespolitik bara är att vi ska spela syster duktig i imperialismens krigsäventyr, istället för Carl Bildts bror duktig, så befinner sig Sverige på en farlig väg.