Sveket mot pensionärerna

Göran Hägglund vrider sig som en mask i tv. Det blev visserligen inte någon sänkt skatt för pensionärerna, som han och KD lovade inför senaste valet. Men några får i alla fall höjt bostadstillägg. Och kanske kommer skattesänkningen nästa eller nästa år – om ekonomin och finansminister Borg så tillåter.

Det är en uppvisning i ohederlighet. Inför valet lovade Hägglund vad han inte kunde lova och när Moderaterna nu slår honompå fingrarna för hans otrohet gentemot arbetslinjen, som per definition skall straffbeskatta bland andra pensionärerna, så försöker han babbla bort sveket.

För vår del har vi från början vänt oss mot jobbskatteavdraget, inte för att vi missunnar lågavlönade arbetare mer pengar i plånboken, utan för att avdraget inför en djupt orättvis skatteprincip. De med allra lägst inkomster – arbetslösa, sjuka och pensionärer – straffbeskattas samtidigt som de som tjänar allra mest också får störst skattesänkningar.

En sådan orättvisa kan bara djupt sjunkna liberaler komma på och försvara; liberaler som tror att egoismen är människans enda drivkraft, bortom allt vad solidaritet och sammanhållning heter.

Det offentliga pensionssystemet handlar i grunden om solidaritet. Det är alls inte så att vi betalar in till vår egen pension medan vi arbetar, det är det liberala sättet att se på saken. Istället avstår de som arbetar en del av sin lön, genom pensionsavgiften, för att de som arbetat färdigt skall ha en trygg ålderdom. Pensionssystemet är eller var i alla från början en solidaritetsöverenskommelse mellan generationerna, där fundamentet var löftet om att de som avstår idag får tillbaka när de arbetat färdigt, av nästa generation arbetande.

Det nya pensionssystemet ruckar på denna solidaritets-princip, dels genom den individualiserade premiepensionen, som vill göra framtidens pensionärer till spekulerande egoister, men också genom drastiskt sänkta pensioner.
Det nya pensionssystemets budskap är att solidaritets-överenskommelsen inte längre gäller, åtminstone inte fullt ut.

Framtidens pensionärer måste i större utsträckning klara sig själva, genom att arbeta längre – åtminstone till 67 och helst så länge rollatorn bär – eller genom att komplettera en usel pension med privata pensionsförsäkringar.

Att liberalerna applåderade detta individualistiska systemskifte är inget att förundras över. Men det är en skam, det är en fläck på arbetarrörelsens banér, att socialdemokratin sålde ut solidariteten för att slippa utmana den nya medelklassegoismen.

Vet att ATP-systemet var stabilt in i det sista. Men för framtiden krävdes en höjning av pensionsavgiften med ynka två procentenheter. Den utmaningen varken vågade eller ville sossarna ta. Därför skrotade de hellre sitt eget samhällsbygges kronjuvel.

Jobbskatteavdraget går i samma osolidariska riktning. Budskapet är att de arbetande inte behöver och inte skall dra försorg om ”parasitära” grupper som pensionärer, arbetslösa och sjuka; de arbetande skall gnidigt räkna hundralapparna på det egna kontot och inte bry sig om de sämre lottade. Straffbeskattningen av de sämst ställda – av bidragstagarna – skall tvärtom betraktas som rättvis.

Det kan vara bra att vidga perspektivet när Göran Hägglund nu lite ensam står vid skampålen.
Visst är Hägglund en svikare. Men det stora sveket mot både dagens och morgondagens pensionärer utfördes
av pensionsöverenskommelsens partier – av S, M, FP, KD och C – som tillsammans och i konsensus sålde ut
solidariteten mellan generationerna.

För övrigt anser vi att skatt skall betalas efter bärkraft. Höj skatten på vinster, aktieutdelningar, kapital och höga löner och avskaffa straffbeskattningen på pensioner och ersättningar.