Hoppa till huvudinnehåll
Av

Strejkhot gav seger

Strejkhotet tvingade en av Sveriges mäktigaste koncerner på knä. På måndagen föll ABB till föga och tecknade avtal med Pappers på bruket Figeholm utanför Oskarshamn.




ABB:s ambition var att föra in pappersarbetarna i Figeholm under
Metalls mycket sämre teknikavtal, en ambition som Metalls ledning
skamlöst var öppen för. Men pappersarbetarna i Figeholm sa nej. Liksom
Pappers centralt. Som fick stöd av LO.

ABB-ledningen drev sin sak med sedvanlig kapitalistisk kaxighet,
förmodligen förvissad om att de centrala fackinstanserna skulle ge
vika. I sedvanlig klassamarbetande ordning.



Men så blev det inte. Istället varslade Pappers om
strejk,    vilket var möjligt genom att ABB:s ensidiga
anslutning till teknikavtalet skapat ett avtalslöst tillstånd på
Figeholm. Pappers fick stöd av en rad andra fackförbund. Bland annat
varslade Elektrikerförbundet om sympatiåtgärder från samtliga medlemmar
som omfattas av installationsavtalet inom ABB i Sverige, ett varsel som
på kort tid skulle stoppa huvuddelen av ABB:s svenska verksamhet.



Inför detta hot rann kaxigheten av ABB-direktörerna som vattnet från
gåsen. Direktörerna gick inte bara med på att teckna ett företagsavtal
med Pappers. De gick dessutom med på att teckna ett avtal som i vissa
avseenden är bättre än ett normalt pappersavtal. Istället för
försämringar blev det förbättringar för arbetarna på Figeholm. Allt för
att ABB-ledningen inte vågade utmana den björn man i sitt kaxiga
oförstånd råkat väcka.




Segern utgör ett skolexempel på kraften i fackföreningstanken. Givetvis
spelade strejkenigheten bland arbetarna i Figeholm en avgörande roll.
Ingen kapitalist vill stå utan profitgivande produktion. Men kanske
hade ABB stått ut med tillfälliga förluster i Figeholm om man därigenom
lyckats tvinga igenom kapitalisternas ensidiga rätt att teckna avtal
med det förbund som bjuder lägst. Vilket är den principiella
dimensionen i konflikten.



Men ABB kunde absolut inte stå ut med att få all sin svenska
produktion lamslagen. Därför föll direktörerna till föga.
Arbetarsolidariteten tvättade av dem deras kaxighet, bar fram arbetarna
i Figeholm till den seger de kanske hade vunnit ändå. Men inte lika
lätt och inte lika snabbt.




Det sorgliga i sammanhanget är att svensk fackföreningsrörelse så
sällan, nästan aldrig, lever upp till fackföreningstanken, korrumperad
som den är av klassamarbete och byråkratism. Figeholmsexemplet är som
sagt udda. Dels handlar det om en principiell strid som berör också de
fackliga topparna - om kapitalisterna ensidigt ges rätt att besluta om
vem de skall teckna avtal med blir snart det eländiga IF Metall ensamt
kvar; dels gav det avtalslösa tillståndet på Figeholm aktionsmöjlighet
bortom kollektivavtalslagens och de självpåtagna strejkförbudens
begränsningar.



Men likväl. Segern i Figeholm visar vad fackföreningsrörelsen kan. Om den agerar som en fackföreningsrörelse skall.



Dessvärre finns det inte minsta lilla som tyder på att de fackliga
topparna kommer att dra positiv lärdom av detta strålande exempel.
Fackföreningstopparna är så genomkorrumperade av företagslojalitet
och/eller partilojalitet, att direktörernas och/eller politikernas
vilja alltid går före medlemmarnas intressen.



Eller som Volvofackets Olle Ludvigsson i anfall av plötslig självinsikt
uttryckte det i en radiointervju i veckan: ”Jag vet att jag låter mer
som en företagsrepresentant än en fackrepresentant. Men så har vi också
gemensamma intressen.”

Med sådana fackföreningsledare är fackföreningstanken övergiven och fackföreningsrörelsen förlorad.



Detta krassa konstaterande får dock inte förta den blixt av sanning
som i Figeholm lyste upp det kompakta nattmörker som annars omgärdar
svensk fackföreningsrörelse. Arbetarklassen kan förvandla de mest
kaxiga direktörer till strykrädda småpojkar. Om den uppträder enigt,
organiserat och hotar med strejk.



Detta är fackföreningstanken och den måste hållas i helgd, trots den fackliga byråkratins förräderi.



Tänk för bara ett kort ögonblick bort den fackliga byråkratin och dess
egenmäktiga makt; tänk bort den fackföreningsrörelse som bara
undantagsvis fungerar som en fackföreningsrörelse skall. Tänk istället
vad arbetarklassen kan uträtta om den uppträder som vid konflikten i
Figeholm. Det är tanken att ta till sig. Sammanslutning och enig kamp
förvandlar kaxiga direktörer till strykrädda småpojkar!



15 november 2005

Proletären 46, 2005