Hoppa till huvudinnehåll
Av

Stoppa borgarna!

Så fick vi den befarade borgarregeringen. Vilket är illa. Inte för att borgaralliansens valseger innebär någon radikal förändring av huvudlinjerna i svensk politik. EU-dikterad högerpolitik har vi levt med i många år nu. Men väl för att borgaralliansen representerar en skärpt högerpolitik. På alla plan. Som riskerar att bli bestående även om borgarregeringen bli avpolletterad redan i nästa riksdagsval.



Detta bör understrykas. De borgerliga regeringsperioderna representerar ett slags skov i marknads-liberaliseringen av Sverige. De borgerliga regeringarna går i vissa avseenden längre än de socialdemokratiska, som när regeringen Bildt sänkte ersättningen i a-kassan till 80 procent och helt avskaffade bostadssubventionerna. När sossarna sedan återkommer till regeringsmakten låter de försämringar bestå. Borgarna har gjort det smutsigaste jobbet åt dem.

Det sägs att omväxling förnöjer. Det gäller inte i regeringsfrågan. Må vara att sossarna måste riva upp något av det borgarna ställt till med, om de återkommer till regeringsmakten. Som detta med vårdnadsbidraget. Men de kommer att sitta nöjda med det mesta, precis som efter valen 1982 och 1994. Räkna rentav med att de kommer att ”röja upp efter borgarna” genom att genomföra ytterligare försämringar.

Detta betyder att det blir ytterst svårt att rösta bort försämringarna i a-kassan i valet 2010. Liksom   skattesänkningarna för de rika och utförsäljningen av statliga företag och annan offentlig egendom.

Valets stora segrare är Fredrik Reinfeldt och hans nya moderater. Med ”det nya” är det inte så mycket bevänt, bakom de påklistrade sossemasken döljer sig den gamla vanliga högern. Men Reinfeldts omläggning av moderaternas framtoning är ändå inte betydelselös. Han vann valet på att inte sticka ut som öppen representant för näringsliv och överklass, tvärtom bedyrade han lent sin uppslutning bakom det som kallas den svenska modellen.

Han och högeralliansen lyckades till och med erövra arbetslösheten som viktigaste profilfråga, något som måste betecknas som en av de mest anmärkningsvärda rockaderna i svensk politisk historia. Högern lägger beslag på sossarnas traditionellt viktigaste valfråga och sossarna låter det ske!

Givetvis måste Reinfeldt leverera. Lita på att det blir sänkt ersättning i a-kassan, avskaffad förmögenhetsskatt, avskaffad fastighetsskatt, sänkt värnskatt, sänkta arbetsgivaravgifter och fortsatt utförsäljning av statliga företag. Lita också på att skattesänkningarna kommer att leda till skärpt nedskärningspolitik. Någonstans måste pengarna tas.

Men för att överleva valet 2010 måste Reinfeldt samtidigt hålla fast vid det valvinnande konceptet. Vi lär därför inte få höra det ivriga systemskiftestugg som var så typiskt för Carl Bildt. Inte för att Reinfeldt skiljer sig särskilt mycket från Bildt i politiken, utan för att han är en försiktigare general.

Nog kommer Reinfeldt att leverera. Men den överklass som hoppas och tror att han kommer att leverera långt bortom valplattformens löften lär bli besvikna. Vill Reinfeldt sitta längre än till 2010, vilket han vill, måste han gå försiktigt fram.

Socialdemokratin gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträttens införande. Vilket är anmärkningsvärt med tanke på att valet genomfördes i en kapitalistisk högkonjunktur.

I allt väsentligt handlar det om ett fall på eget grepp. Många faktorer spelar in, som sossarnas allmänna högerpolitik, som gör att många socialdemokrater inte längre känner igen sig i sitt eget parti; som avideologiseringen av politiken, som gör att de flesta har svårt att se några större skillnader mellan de s.k. blocken; och som maktfullkomligheten och den radda av skandaler den ger upphov till.

Den enskilt viktigaste faktorn lär ändå vara Göran Perssons totala felbedömning av sysselsättningsfrågans sprängkraft.

I en situation då åtminstone en halv miljon människor är helt eller delvis arbetslösa och då inte minst unga människor tvingas hanka sig fram på tillfälliga jobb, så var Perssons enda budskap att ”det ordnar sig”. Kapitalismen fixar jobben.

Han lämpade rentav över sysselsättningsfrågan till högeralliansen, som pladdrade om jobb, jobb, jobb som de tidigare pladdrat om skatter, skatter, skatter. Då spelar de ingen roll att högeralliansens jobbpolitik är helt innehållslöst. De gav åtminstone intryck av att vilja göra något åt arbetslösheten, vilket Göran Persson inte gjorde.

Då hjälpte det inte att Persson i valrörelsens slutskede försökte framställa sig som traditionelle socialdemokrat. En traditionell socialdemokrat utan jobbpolitik saknar all trovärdighet. Ett fall på eget grepp.

Den som istället försökte axla den traditionella sossemanteln var Lars Ohly med förslaget om 200.000 nya jobb i offentlig sektor, vilket förmodligen mildrade vänsterpartiets nedgång. Men också Ohlys trovärdighet är liten. Ett parti som gjort till vana att överge sin egen politik för lyckan att få sitta i socialdemokratins knä blir oundvikligen en del av sossarnas underlåtenhetssynder.

Så fick vi en borgarregering. Hur ministerlistan kommer att se ut är inte klart, men förhandstipsen bekräftar det skräckkabinett vi varnade för i förra veckan. Bombhögern ges Lars Leijonborg som utrikesminister. Arbetsköparna begåvas Maud Olofsson som arbetsmarknadsminister. Den kristna högern får Göran Hägglund som socialminister.
Vem som är mest fel kan man alltid dividera om, men att släppa in Nato-vännen och krigsaktivisten Leijonborg i utrikesdepartementet framstår ändå som det allra allvarligaste. Med honom vid rodret handlar det om reservationslös uppslutning bakom USA-imperialismens alla förbrytelser.

Borgarna lät sig inte stoppas i riksdagsvalet, vilket framförallt Göran Persson och socialdemokratin skall anklagas för. Huruvida det går att stoppa dem 2010 återstår att se. Men det går absolut inte att vänta till dess. Det är en demokratisk rätt att rösta, men det är också en demokratisk rätt att protestera och bilda opinion mot en orättvis politik, oavsett om det representeras av en riksdagsmajoritet.

Det är denna uppgift som Sveriges arbetare nu måste ta sig an. Det gäller att stoppa borgarna på så många områden som möjligt, ty de försämringar de lyckas genomföra blir i allt väsentligt bestående, oavsett vilken regering vi begåvas med efter valet 2010. Det som inte gick med valsedeln måste göras genom aktioner och protester på arbetsplatser, i fackföreningar, på gator och torg och i alla andra sammanhang där människor möts.

Vi möts på barrikaderna. Stoppa borgarna!

19 september 2006
Proletären 38, 2006