Starkt parti inför möjligheternas år 2014

Kommunistiska Partiets sjuttonde kongress var den största och bästa kongressen på mycket länge. Den genomsyrades av enighet och en kamratlig och offensiv stämning. Kongressen visar att Kommunistiska Partiet är ett parti för framtiden. Ett marxistiskt-leninistiskt arbetarparti med blicken riktad framåt.

Framförallt manifesterade den sjuttonde kongressen den föryngring som Kommunistiska Partiet målmedvetet och planmässigt har genomfört. Ordförandebytet kan stå som symbol för en föryngring som skett i partiet som helhet. Det är en ung generation som på många håll bär upp partiet, därtill en ung generation som är politiskt mogen och med erfarenheter från arbetsplatskamp, folkliga proteströrelser och det enträgna partibygget.

Föryngringen i partiledningen är givetvis viktig, men valet av ny ordförande är inte lika dramatiskt hos Kommunisterna som i andra partier. Vi har en kollektiv ledning. Politiken fastslås av kongressen. Det är partiets program och kongressens beslut som slår fast ramarna som partiledningen har att hålla sig till.

I andra partier kan hela politiken läggas om vid valet av en ny partiledare. Ordföranden väljer själv ut sitt lag och de beslut som kongresserna har fattat kan begravas eller rivas upp. Allt i hopp om att vinna snabba opinionsmässiga framgångar.

Som när Maud Olofsson förvandlade det gamla bondepartiet till ett nyliberalt Stureplansparti. Eller när diverse partiledningar öppet hävdar att kongressbeslut endast är små viljeriktningar som de inte känner sig bundna att följa i den konkreta politiken.

Så är det inte hos Kommunisterna. Den kommunistiska politiken ligger fast. Den marxistiska analysen, den klassmässiga utgångspunkten och den revolutionära målsättningen gäller, vilket inte minst det nya partiprogrammet visar.

Programförslaget har studerats och diskuterats under lång tid i partiets organisationer. Programmet har formats genom den kollektiva och demokratiska ordning som är nödvändig inom en gräsrotsorganisation som Kommunistiska Partiet.

Programmet är inte skrivet för spektakulära utspel i media eller pliktskyldiga bekännelser till trossatser. Det utgör en marxistisk analys av det kapitalistiska systemet, det svenska klassamhället och imperialismens orättvisa världsordning. I programmet drar vi de nödvändiga lärdomarna av arbetarklassens första socialistiska försök att bryta med kapitalismen. Här slår vi fast principerna för den konkreta klasspolitik som vi driver oavsett om det är val eller inte, en klasspolitik som vi aldrig kompromissar med.

Den sjuttonde kongressen röstade med stor majoritet för ett offensivt förhållningssätt till feminismen. För att fylla begreppet med vårt eget innehåll. Kampen mot patriarkatet och för kvinnors fulla frigörelse har alltid varit en central del i marxismen. Trots detta har Kommunistiska Partiet historiskt sett varit alltför försiktigt i frågan. Vi har ägnat mer kraft åt att förhålla oss till andra än att driva vår egen politik.

De senaste åren har Kommunistiska Partiet tagit viktiga kliv framåt i kampen för jämställdhet. Kongressdiskussionerna och den stora enigheten bakom partiprogrammet bådar gott för fortsatta framsteg.

Vi har ingen anledning till försiktighet. Kampen för jämställdhet utgör en nödvändig del av arbetarklassens organisering. Socialismen kan inte segra om halva arbetarklassen ställs åt sidan och underordnas. Kampen mot patriarkatet, för en verklig frigörelse för alla kvinnor, måste utgå från både klass och kön. Det är feminism för oss.

Såväl kongressens sammansättning som den nyvalda partistyrelsen bekräftar att Kommunistiska Partiet är ett parti av arbetare och för arbetare. Partiledningen består till sin majoritet av kvinnor och män ur LO-kollektivets olika delar.

Kommunistiska Partiet står inför många utmaningar. Krisens Sverige behöver en rakryggad vänster och en kompromisslös arbetarpolitik. Vi måste ta med kongressens entusiasm och framåtanda för att använda det ökade politiska intresse som alltid uppstår under valår till att bygga ut det kommunistiska partiet.

I EU-parlamentsvalet måste vi ta det utrymme som är vårt – som det konsekventa EU-motståndets parti. Mot hela etablissemanget manar vi till en röstbojkott.

Vi behöver inte fler svenska miljonärer i Bryssel, vi behöver ett svenskt utträde ur EU. Det enda sättet att ge EU fingret i valet den 25 maj är genom att visa sitt motstånd genom att vägra rösta.

Kommunistiska Partiet måste kliva fram i valet i september. Kongressens beslut att inte kandidera i riksdagsvalet är inte ett defensivt beslut. Beslutet är bara ett realistiskt konstaterande av våra egna krafter och att det politiska läget inför valet 2014 inte är lämpligt för att ta steget och kandidera i riksdagsvalet.

Men med kongressen i ryggen bör vi på alla orter där kommunisterna har stabila organisationer på allvar diskutera att kandidera lokalt.

Kommunistiska Partiet behövs som den tydliga rösten mot moderat maktfullkomlighet, sverigedemokratisk splittringsverksamhet, socialdemokratiskt samförståndsivrande och vänsterpartistisk velighet.

Den sjuttonde kongressen var bara början på 2014 som är möjligheternas år för Kommunistiska Partiet.