Står Italien på tur?

”Den som är rädd för djävulen, blir aldrig en rik man”, lyder ett italienskt ordspråk. När det gäller Italiens relation till EU är den djävulen tysk och den italienska oräddheten inför att ta denna fan i båten har sannerligen inte berikat den stora majoriteten italienare.

Detta är bakgrunden till att Italien alltmer framstår som EU:s svagaste länk, efter det brittiska folkets beslut att lämna stormaktsunionen.

Redan i EU-projektets barndom på 1950-talet fanns en utbredd skepsis i Italien, även inom borgarklassen och samhällseliten. Hos en kapitalistklass med ett stort inslag av småproducenter inom jordbruk och industri, fanns en berättigad oro över att den tyska grannen i norr skulle dra oproportionerligt stora fördelar av en gemensam marknad och bli den ledande kapitalistiska makten i Europa.

Trots detta slöt den italienska borgarklassen upp bakom det europeiska stormaktsbygget. Anslutningen var en försvarsåtgärd mot det starka italienska kommunistpartiet. Antikommunismen delades av USA vars påtryckningar underlättade Italiens uppslutning bakom EU-projektet.

Fruktan hos den italienska borgarklassen inför ett allt för dominerande Tyskland och att italienska företag med ena benet i småproduktion skulle slås ut av de stora finanskapitalistiska monopolen, skulle visa sig berättigad, inte minst sedan eurons införande 1999.

Tidigare, på 1980-talet, kunde Italien devalvera sin lire i förhållande till D-marken och på så sätt stärka sin konkurrenskraft i förhållande till grannen i norr. Genom euron är en sådan politik omöjlig.

Det återstående alternativet är interndevalvering, inte minst genom sänkta löner. Resultatet är att 97 procent av de italienska hushållen har kunnat se sina inkomster stagnera eller sjunka från eurons införande fram till 2014. Resultatet är ett land i förfall med kraftigt krympande BNP. För att lösa detta problem har skuldsättningen skjutit i höjden. I Italien finns en större andel så kallade toxic loans än i många andra länder och att en italiensk bankkris är ett akut hot är de flesta bedömare överens om.

Både det ekonomiska och politiska läget är skakigt på den italienska stöveln och det ser ut som om landet går mot en febrig höst. Den 4 december går italienarna till valurnorna i en folkomröstning om en konstitutionell reform som kraftigt begränsar senatens makt. Det är den politiska elitens svar på de senaste årens politiska kaos där premiärministrar har avverkats på löpande band.

Folkomröstningen har inte direkt med EU att göra, även om en sådan odemokratisk förändring givetvis är tänkt att underlätta genomdrivandet av den folkfientliga EU-politiken.

Men liksom i övriga Europa smälter frågorna ihop. Elitens politik blir liktydig med EU och EU blir liktydig med den inhemska eliten. Parallellerna till Brexit är därför uppenbara.

Premiärminister Matteo Renzi har lovat att lämna sin post om det blir ett nej i folkomröstningen. Ett nederlag för Renzi kan resultera i ett nyval. Då är den sannolika segraren Femstjärnealliansen med Beppe Grillo i spetsen. De har på sin agenda att Italien ska lämna euron.

Om det blir så återstår att se. Det är många om och möjligtvis i denna bedömning. Men för Sveriges EU-motståndare finns all anledning att hålla ögonen på Italien den kommande tiden.