Stålstrejken är över – kampen fortsätter

Stålarbetarnas strejk vid Hellenic Halyvourgias utanför Aten är över efter 272 dagar. Under fredagen och lördagen i förra veckan hölls stormöte där en överväldigande majoritet röstade för förslaget att kollektivt återgå till arbetet som framlades av stålarbetarnas stridbare fackliga ledare Giorgios Sifonios.

Beslutet att avblåsa strejken fattades utan att strejk-kraven uppfyllts. De 40 arbetare som avskedats får inte tillbaka sina jobb och stålkapitalisten Nikos Manesis krav på lönesänkningar har endast bordlagts. Men återgången till arbetet är ingen kapitulation.

I sitt uttalande är stålarbetarna tydliga med att kampen måste fortsätta, om än med andra medel. Stålarbetarna kommer inte att tillåta några nyanställningar förrän samtliga avskedade kamrater fått tillbaka sina jobb och de är även beredda på de kommande försöken att genomdriva de lönesänkningar som strejken lade på is.

Kravet från Manesis var att arbetarna skulle återvända till fabriken en och en. Att de som enskilda individer skulle uppvisa identitetshandlingar för säkerhetspolisens och företagets representanter vid fabriksporten och därmed ge kapitalisten Manesis och statsmakten möjlighet att sålla bort icke önskvärda arbetare. Detta avvisades och istället gick stålarbetarna gemensamt och som en man genom fabriksporten. Den kollektivism som genomsyrat strejken gällde också vid återgången.

Det faktum att strejken avblåsts utan att kraven uppfyllts har väckt en del kritik i Grekland. Att avblåsa strejken påstås vara ett förräderi. Det påstås att strejken var ett misslyckande, att det till och med var fel att utlysa den, eftersom kraven inte har blivit uppfyllda. Föga förvånande är det ofta krafter som tidigare kritiserat strejken som nu är snabba att ropa om svek och förräderi.

Vi för vår del har från första stund gett strejken vårt fulla stöd. Runt om på svenska arbetsplatser och i bostadsområden har vi samlat in pengar. Runt 200000 kronor har hittills skickats ner. Komm-
unisterna har hållit solidaritetsmöten, kulturaftnar och agiterat på fackföreningsmöten. Vi vänder inte heller våra vänner ryggen när de valt att kollektivt återgå till arbetet.

Endast byråkrater kan anse att strejker enbart ska utlysas när en seger är garanterad. Det finns ingenting som heter förutbestämda segrar och den som inte vågar ta strid utan skriftliga garantier förfaller i passivitet och underdånighet.

Strejker utlyses inte på pin kiv, så som socialdemokratiska och borgerliga potentater hävdar. Stålarbetarstrejken var svaret på kapitalisten Manesis utpressningsförsök. Inför valet om lönesänkningar eller avskedande av 180 arbetskamrater fanns det bara ett givet arbetarsvar: kollektivt motstånd.

”Vi gjorde det som varje ärlig arbetare som värdesätter sig själv och sin klass måste göra”, skriver stål-arbetarna i det uttalande som antogs av mötet som beslutade om återgång till arbetet.

Det är samma synsätt som för 100 år sedan dominerade även svensk arbetarrörelse och som dåvarande socialdemokratiska hövdingen Hjalmar Branting uttryckte efter storstrejken 1909: ”Valet i somras stod inte mellan storstrejk och fred, utan mellan storstrejk och underkastelse under arbetsgivarnas kommando. Och därför blir vår svenska arbetarrörelses bestående ära att den i ett sådant val icke tvekade, att den tog striden, även med risk av förluster och nederlag, hellre än att böja godvilligt nacken under oket. Ty förluster kunna ersättas och ett nederlag kan gottgöras igen genom seger, men om trälsinne skulle ha fått sätta sitt märke på vår hållning, så hade detta dömt oss till ständig underkastelse.”

100 års klassamarbete har gjort den ständiga underkastelsen till generallinje i svensk fackföreningsrörelse. Inför hot om lönesänkningar och nedläggelse skriver fackföreningarna på vilka försämringar som helst. De grekiska stålarbetarna valde strejk istället för underkastelse och vägrar låta den grekiska överheten stämpla några trälmärken i deras pannor. Det är de grekiska stålarbetarnas bestående ära att de inte tvekade, att de tog striden.

Att hävda att strejken är ett misslyckande för att man inte fick igenom sina krav är felaktigt. Givetvis syftade strejken till seger och att 40 stålarbetare fortfarande är utkastade från sina jobb är ett nederlag. Men detta gör inte strejken till ett misslyckande.

För det första måste utsikterna att uppnå sina krav vägas mot nödvändigheten av att behålla enigheten och organisationen. Under de nio månader som strejken pågått har det politiska läget förändrats. Den politiska krisen är för tillfället löst och den grekiska borgar-klassen har åter samlats kring regeringen med högerpartiet Ny Demokrati och de socialdemokratiska partierna Pasok och Demokratisk vänster.

Denna kraftsamling visade sig i att regeringen fredag 20 juli beordrade polisen att attackera de strejkande stålarbetarna. Polisterrorn och arresteringarna fortsatte under måndagen när kravallpolis med tårgas angrep de människomassor som samlats utanför fabriken för att försvara strejken.

Givetvis är det oerhört svårt att upprätthålla enigheten och försvara organisationen inför detta tryck. Att döma av den eniga återgången och stålarbetarnas uttalande har de lyckats i denna kamp. ”De lyckades inte med att splittra oss, oavsett hur hårt de försökte, eftersom vi hela tiden arbetat efter principen ’en för alla, alla för en’”, skriver de i sitt uttalande.

För det andra fick strejken tidigt en betydelse utöver de givna kraven. Strejken blev en symbol för den kamp som den grekiska arbetarklassen som helhet, precis som i alla krisdrabbade kapitalistiska länder, står inför. Därav den grekiska överhetens kraftfulla försök att krossa strejken men också det massiva stöd och den solidaritet den fått i Grekland och omvärlden.

I sitt uttalande skriver stålarbetarna att deras kamp ”synliggjorde styrkan och värdet av en enad klasskamp och storheten och styrkan hos arbetarsolidariteten” samtidigt som den ”slog ett slag mot uppgivenhet och gnällande” och mot den fackliga hållning som i samarbete med stat och företag predikar social dialog. Strejken ställde kampen klass mot klass och visade på den enda väg som finns utöver underkastelsens.
I 272 dagar strejkade stålarbetarna, trots fattigdom, hetsen från hela det grekiska etablissemanget och polisterrorn. ”Människor som uthärdar så mycket för att få en enda borgare på knä, kommer att kunna krossa borgarnas hela makt”, skrev Friedrich Engels med anledning av den engelska arbetarklassens strejker i arbetarrörelsens barndom. Något liknande kan sägas om arbetarna på Hellenic Halyvourgias.

Men situationen i Grekland ska inte överdrivas. Det är ingen revolutionär situation som råder, som hävdas från en del vänsterhåll. Det är inte ens en förrevolutionär situation i Grekland. I bästa fall är det vi ser början på slutet på den långa period av ytterst ensidig klasskamp som har nyliberalismen som ideologisk fana och EU som verkställare och förmyndare.

Ett sådant konstaterande innebär inte ett förminskande av den grekiska arbetarklassens strider, det sätter dem bara i ett realistiskt perspektiv.

För att en förrevolutionär situation ska uppstå krävs dels en fördjupning av den politiska krisen i Grekland och i EU och dels en mer militant och klassmedveten arbetarrörelse. Det krävs ett Hellenic Halyvourgias i nationell skala, där strejkerna bara är en del, en klassmedveten arbetarrörelse måste ha många fler strängar på sin lyra.

Strejker är en krigsskola och inte kriget självt, som Lenin påpekade. Dit är det ännu långt, men den grekiska stålarbetarstrejken pekar i varje fall ut den riktning som stegen måste gå i.

Stålarbetarstrejken i Grekland är över, men kampen fortsätter. En bestående seger är den internationella arbetarsolidaritet som strejken väckt. Solidariteten inom borgarklassen i EU är det inget fel på. För att stötta varandra, rädda profiter och lösa politiska kriser har hundratals miljarder av medborgarnas skattepengar skyfflats in i land efter land för att lika snabbt studsa tillbaka in på storbankernas vinstkonton.

Arbetarna i Grekland, Spanien, Italien och andra länder kan inte räkna med något ekonomiskt stöd från statskassorna. De måste istället förlita sig på solidariteten inom arbetarklassen i alla länder. Stålarbetarstrejken är ett tydligt bevis på att en sådan solidaritet lever och på den politiska, ekonomiska och moraliska betydelse denna solidaritet har.

”Vi vill från djupet av våra hjärtan tacka alla arbetare i Grekland och över hela världen som i nio månader stött vår strejk moraliskt och materiellt”, skriver stålarbetarna. De påpekar att behovet av hjälp ännu är stort när nu banklån som arbetarna och deras familjer tvingats ta för att kunna överleva ska betalas tillbaka och för att familjerna ska kunna få tillgång till mediciner och sjukvård.

Den insamling som initierats här i Sverige av Kommunistiska Partiet är fortfarande öppen. Ännu kommer det in pengar, tex de över 3500 kronor som pionjärerna samlade in på förra veckans sommarläger. Det är viktigt att de pengar som samlats in så snabbt som möjligt sätts in på partiets internationella stödkonto pg 209 86-6 för omedelbar överföring till Grekland.