Solidaritet är ansvar

I förra veckan röt IF Metalls ordförande Anders Ferbe till mot Kommunals krav på extra lönehöjningar för de kvinnodominerade arbetargrupperna i kommande avtalsrörelse.

Ferbe tycker att det är ”oansvarigt” att kommunalarna försöker använda IF Metall som ”trampolin för att lyfta sina löner”. Det är däremot högst ”ansvarigt” att industrins fack håller nere kommunalarnas löner för att värna industriföretagens vinster.

Att agera lönepolis är själva syftet med att industrin genom det sk märket tillåts snickra ett lönetak för alla arbetargrupper.

Industrins märke är ett kvinnofientligt lönetak för att konservera löneskillnaderna. Kvinnor har i dagsläget 86 procent av mäns lön. De gångna 20 åren har löneskillnaden i princip stått still. Om vi fortsätter i samma takt tar det minst 67 år tills vi har jämställda löner, med industrins lönetak kommer det att ta ännu längre tid.

Industrins märke är också ett brott mot den fackliga grundtanken. Arbetarklassens fackliga organisering är ingen skråverksamhet där varje grupp endast ser till sig själv, utan måste vara byggd på klassolidaritet. De som har styrka och möjlighet måste även slåss för arbetargrupper som har svårare att kämpa.

IF Metall är på ett sätt den mäktigaste fackföreningen i Sverige – mäktig genom att den organiserar stora arbetarkollektiv på arbetsplatser som är av avgörande betydelse för hela den svenska kapitalismen.

Istället för att använda denna ställning till att kämpa för de grupper som har det tuffare, utnyttjar Ferbe & Co styrkan till att hålla tillbaka löneökningar och garantera arbetsfred.

Lika illa är att Kommunals ledning stödjer märket och accepterar en ordning där olika arbetargrupper ska slåss sinsemellan om bitarna i den lönekaka som är nationalekonomiskt hokuspokus.

Lönefrågan handlar i grund och botten om fördelningen i samhället. Industrins märke är en konstruktion av Svenskt Näringsliv för att garantera ständigt ökade orättvisor och facklig splittring.

Kampen mot märket är både en kvinnofråga och en arbetarfråga och ett viktigt steg för att förbättra fördelningen mellan arbete och kapital och mellan kvinnor och män är att avskaffa märket.

Vägen dit går via att ta ansvar för solidariteten mellan de som drabbas av märket istället för att ta ansvar för de kapitalister som tjänar på industrins lönetak.