Snömos i debatten

Efter lite snöfall i början av november stod hela huvudstaden still. Det är bedrövligt att några centimeter snö kan skapa kaos i en modern storstad som ligger på samma breddgrad som Grönlands södra spets.

Det borde inte vara någon nyhet för makthavarna att Sverige inte ligger i tropikerna och att november är en vintermånad.

Lika bedrövlig är den pseudodebatt som följt på snökaoset. De styrande Socialdemokraterna och Feministiskt Initiativ har infört så kallad feministisk snöröjning, i praktiken att gång- och cykelbanor ska röjas före bilvägar. Detta har fått Stockholmsmoderaterna att blåsa till strid. Enligt Östermalmsmaffian är det nämligen den feministiska snöröjningen som bär det fulla ansvaret för snökaoset.

Med en sådan debatt kan Fi ragga röster bland barnvagnskörande föräldrar och Moderaterna hos de bilburna.

Samtidigt inordnar sig debattörerna lydigt innanför de liberala ramarna och undviker att prata om elefanten i rummet.

I ett vinterland som Sverige skall samtliga vägar röjas snabbt och välorganiserat. Huruvida invånarna transporterar sig till fots, cykel, kollektivtrafik eller bil ska inte spela någon roll. Men för detta krävs ett enhetligt system där det finns extra resurser som på kort varsel kan sättas in.

Något sådant är inte möjligt i ett upphandlingssystem där jobbet går till den firma som gör det billigast. Själva syftet med upphandlingssystemet är att pressa kostnader och skära bort resurser.

Snökaoset är den ofrånkomliga baksidan av den kostnadseffektivitet som politikerna ofta skryter om. Men allt har sitt pris och de som får betala för snålhets- och privatiseringspolitiken är vanliga stockholmare som inte kan röra sig fritt i sin stad. Det är upphandlingssystemet som måste bort. Att diskutera huruvida snöröjning ska vara feministisk eller inte är inget annat än snömos.