Skjuta-reformer-på-framtiden-partiet

Det finns något märkligt i att se Stefan Löfven demonstrera på 1 maj. Vad demonstrerar han egentligen för eller kanske rent av mot? Sig själv? Om han nu har några storståtliga visioner om ett bättre Sverige eller konkreta politiska förslag på förbättringar så är det väl bara att som statsminister lägga fram dessa och göra allt han kan för att de ska verkställas, istället för de innehållsfattiga och visionslösa budgetar hans regering lagt fram hittills.

Till Stefan Löfvens försvar ska sägas att hans tal på 1 maj kunde mäta sig med Magdalena Anderssons budgetpropositioner i ekande tomhet vad gäller politisk vilja och visionär handlingskraft. Det enda matnyttiga var löftet att 5000 personer ska erbjudas beredskapsjobb på en rad statliga myndigheter.

Låt oss först säga att beredskapsarbeten är bra. Proletären har vid flera tillfällen krävt beredskapsarbeten för arbetslösa. Vårt krav handlar om samhällsnyttigt arbete till avtalsenliga villkor. För att beredskapsjobb förhindrar lönedumpning, ger arbetslösa en vettig sysselsättning och innebär att många viktiga arbeten blir utförda som skalats bort av den EU-styrda åtstramningspolitiken.

Stefan Löfvens utspel på 1 maj når inte ens upp till fotknölarna på detta förslag. För det första omfattningen. I ett Sverige med hundratusentals arbetslösa krävs betydligt större proportioner än 5000 människor.

För det andra så är det inte som hjälp med kopiering eller kaffekokning på myndigheternas kontor som de arbetslösas insats behövs. Det är betydligt viktigare med fler händer i vård och omsorg eller fler vuxna i skolan och på fritidsgårdar, för att ta två exempel på områden som drabbats hårt av nedskärningspolitiken.

För det tredje så är det här och nu som dessa beredskapsarbeten behövs. Men så radikal är inte Stefan Löfven att han vågar sig på att genomföra sin politik i nuet. Istället är det först nästa år och fram till 2020 som den löfvenska visionen om 5000 lätta jobb på myndigheternas kontor ska genomföras. Det är lätt att förstå varför kravet inte direkt möttes av några dundrande applådåskor eller kampsånger när det slungades ut från de S-märkta talarstolarna.

Även Löfvens förre arbetskollega på IF Metalls förbundskontor Karl-Petter Thorwaldsson kastade ut en vågad kampparoll på arbetarklassens högtidsdag. LO-basen menade att LO-arbetare ska ha minst 70 procent av lönen i pension. En förklaring till det ljumma mottagandet kan vara att det är samma procentsats som lovades när det nya pensionssystemet sjösattes för snart två årtionden sedan.

Att det usla pensionssystemet i praktiken endast gett 60 procent av lönen i pension, en procentsats som sjunker år för år, skulle kunna få en att tro att ordföranden för den organisation som ska kämpa för arbetarklassens intressen i hela samhället skulle kräva att något görs nu. Och kanske rent av deklarera från talarstolen hur LO tänker använda styrkan hos långt över en miljon arbetare till att stärka solidariteten och slåss mot ett system som tvingar ut människor som arbetat och slitit hela sitt liv i fattigdom.

Något sådant hördes inte från LO-basen i Malmö. Kravet från Thorwaldsson är att det 20 år gamla löftet om 70 procent ska förverkligas först om tolv år. Hur fattiga pensionärer ska klara sig de kommande tolv åren glömde Thorwaldsson att nämna.

Varför LO-basen väljer just 2028 och inte 2026 eller 2030 är ganska givet. 2028 ligger nämligen mitt mellan två riksdagsval och är den perfekta tidpunkten att begrava gamla vallöften för den S-regering som Thorwaldson har som jobb att se till sitter vid makten då.

Karl-Petter Thorwaldssons utspel var ingen uppmaning till de egna medlemmarna, utan en vädjan till en blocköverskridande parlamentarisk uppgörelse. Så går det när socialdemokratin gör en kamporganisation till en remissinstans.

1 maj 2016 gav än en gång bevis på hur visionslös och andefattig vår nutida socialdemokrati är. Förvandling är sedan länge ersatt av förvaltning. Den tidigare parollen om ökad jämlikhet, som redan den var urvattnad, har idag ersatts av kravet på krympta klyftor. Och målet om att vinna framtiden har istället förvandlats till konsten att skjuta politiken på framtiden. Nu börjar vi förstå vad som menas med socialdemokraternas slogan om framtidspartiet.

Budskapet bortom flosklerna är i princip: Här och nu lovar vi fortsatta klyftor, imorgon hoppas vi att klyftorna kan minska något, men om 4 år lovar vi 5000 nya papperssorterare eller kaffekokare på myndighetskontoren och om 12 år tänker vi oss att leva upp till det vi sa på 1990-talet. Ynkligt är bara förnamnet!