Sionism i ny tappning

Medias rapportering kring Ariel Sharons avhopp från
högerpartiet Likud vill få oss att tänka i de banorna. Men det är ett
illusionsnummer. Sharon fullföljer bara den kolonialistiska politik han
alltid representerat, om än i ett nytt skede.



Israels historia är en historia av expansionism, rasism och förtryck.
Det började redan innan staten Israel utropades 1948, genom ett
systematiskt, kolonialt undanträngande av ursprungsbefolkningen i det
som då ännu var Palestina; det fortsatte genom expansionskriget 1948,
då den nya sionistiska staten erövrade en långt mycket större del av
Palestina än vad den tilldelats i FN:s morbida delningsplan; det
fullföljdes genom kriget 1967, då Israel lade hela det ursprungliga
Palestina och mer därtill under sin stövel.

 

Detta för att bara nämna de viktigaste hållpunkterna i den israeliska expansionismens historia.



Expansionspolitiken går hand i hand med det  mest fasansfulla
förtryck av det palestinska folket. Palestinierna har i massomfattning
fördrivits från sitt land, delvis genom ren terror, de hålls under
apartheidliknande förhållanden i de ockuperade områdena och de saknar
fulla medborgerliga rättigheter i det Israel som diverse
patentdemokrater älskar att utmåla som demokratiskt.



Ariel Sharon är sionist, han ingår i den politiska rörelse som har en
kolonial, judisk statsbildning överst på sitt program, en rörelse som
över partigränserna omfattar huvuddelen av det politiska
etablissemanget i Israel.



Traditionell har sionismen inte satt någon gräns för den israeliska expansionismen, för det Stor-Israel som ingår i projektet.



”Det här är bara början”, sa David Ben-Gurion efter expansionskriget
1948, då ledare för arbetarpartiet och Israels  premiärminister.
Men även en början måste någon gång nå ett slags slut, särskilt en
början av ett politiskt projekt som för sin existens är beroende av
andra; som är beroende av USA och av USA:s politik för regionen som
helhet. Det är i detta perspektiv Ariel Sharons manövrerande skall ses.




USA vill desarmera den bomb som Palestina-konflikten utgör i
arabvärlden, en önskan som accentuerats av motgångarna i Irak. Inte så
att konflikten skall lösas på ett rättvist sätt och i enlighet men FN:s
otaliga resolutioner i frågan, något sådant föresvävar inte ens George
W Bush och hans anhang. Men väl så att situationen skall stabiliseras
och ges en legitim ram som kan accepteras av USA:s arabiska
bundsförvanter. Vilket kräver någon form av palestinsk
statsbildning.  



Ariel Sharon är realpolitiker nog att inse att det sionistiska
projektet aldrig kan konfrontera mot det USA som håller det under
armarna. Därför säger han att det som började 1948 nu måste få något
slags slut; han talar om ”en permanent lösning”, där Israels gränser
fastställs och ges den legitima status de idag saknar och där en
palestinsk allierad ges möjlighet att på allvar bekämpa det palestinska
motståndet.



Det handlar inte om att återgå till gränserna före expansionskriget
1948, dvs till gränserna i FN:s morbida delningsplan, det handlar inte
ens om att återgå till gränserna före expansionskriget 1967, trots att
otaliga FN-resolutioner kräver det, utan blott och bart om att ta det
som går att ta och att ge det som inte är värt att ta. För Ariel Sharon
betyder det gudsförgätna Gaza ingenting. Gaza kan ges. Också delar av
Västbanken kan ges, om än inte hela och absolut inte Jerusalem. Detta
är en förhandlingsfråga som i sista änden avgörs av USA.



”Den permanenta lösningen” har ställt Ariel Sharoni motsättning till
extremisterna och de religiösa fanatikerna i hans hittillsvarande
parti, som vägrar att ge upp drömmen om Stor-Israel. Därav hans nya
parti, tydligt nog döpt till Nationellt ansvar.  Det nya läget
kräver en ny form för samma sionistiska politik. Men Sharons
krumbuktande förvandlar honom inte till duva.



”Den permanenta lösningen” utgör framförallt en permanentning av det
palestinska folkets rättslösa tillvaro - i flyktingskapets tröstlöshet
eller i en palestinsk bantustanstat som bara kan existera på USA:s och
Israels nåder; utgör en permanentning och legalisering av det
vedervärdiga förhållande den israeliska apartheidmuren utgör den
främsta symbolen för.



Det påstås att det som nu sker i israelisk politik skänker nytt hopp
till den sk fredsprocessen. Det är sant i den meningen att en permanent
lösning kräver en palestinsk motpart beredd att sälja sitt folks
rättigheter i utbyte mot egna privilegier. Men med fred har det inte
att göra. Varaktig fred kräver rättvisa för det palestinska folket och
rättvisa kan inte bygga på kolonialistisk och rasistisk grund.



Visst finns en permanent lösning på Palestina-konflikten: Ett fritt och
demokratiskt Palestina med lika rättigheter för alla dess medborgare,
för judar såväl som för palestinier. En sådan rättvis lösning kan synas
som en ouppnåelig dröm idag, men den måste drömmas, ty allt annat är
att acceptera det permanenta förtrycket.



22 november 2005

Proletären 47, 2005