Sanningskommission om Palmemordet nu!
Efter mordet på Gustav III 1792 ledde polischefen Liljensparres utredning allt längre in i de härskandes kretsar. Då ingrep kungens bror hertig Karl. ”Jag klipper av hela härvan. Den är så lång och trasslig, att man inte vet var ändan kan finnas”, lär han ha meddelat. Än idag, mer än 220 år senare, är konspirationen bakom kungamordet inte helt utredd, vilket lämnar öppet för allsköns spekulationer.
Samma intryck av ointresse att utreda, för att inte säga motvilja, från maktens sida gäller för mordet på Olof Palme. Det har snart gått 30 år sedan Palme sköts ner på öppen gata och sedan dess har alla trådar som leder till mörkerkrafter inom statsmakten sopats under mattan.
Vittnen har avfärdats eller inte kontaktats på nytt. Utpekade misstänkta har inte kallats till förhör eller så har de förhörts högst pliktskyldigt och snabbt avfärdats från utredningen. De poliser med walkie-talkies som vittnen har sett runt mordplatsen har avfärdats som hjärnspöken hos konspirationstokiga privatspanare.
Den senaste veckan har nya uppgifter framkommit genom författaren Gunnar Wall. Mest intressant är att före detta statssekreteraren Ulf Dahlsten, som tillhörde Olof Palmes innersta krets, erkänner att han har informerats av polisen att det fanns en grupp poliser runt mordplatsen som på eget bevåg genomförde en hemlig operation.
Det är givetvis möjligt att dessa walkie-talkie-poliser sysslade med knarkspaning eller undersökte felparkerade bilar. Men då är frågan varför statsmakten från första början har förnekat att de fanns på plats och varför de poliser som utpekats av vittnen så motvilligt har tagits in på förhör. Om de nu inte var inblandade i mordet så är det ett faktum att ett mord ägde rum och om det kryllade av poliser i området så borde ju deras iakttagelser vara av yttersta intresse.
Författaren Gunnar Wall kopplar i sin bok samman uppgifterna med det Natoledda Stay behind som organiserade pålitligt antikommunistiska och högerextrema krafter inom inte minst polis och militär, som en hemlig säkerhetslinje mot det socialistiska hotet i allmänhet och Sovjetunionen i synnerhet.
Redan för några år sedan var Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för FN:s interna revision, ute i samma ärende och krävde en oberoende granksning om eventuella kopplingar mellan den svenska Stay behind-rörelsen och Palmemordet. Hon ville ha upp pappren på bordet om den hemliga motståndsrörelsen under kalla kriget och dess band till nazistiska och kriminella rörelser och personer.
Om det är i dessa vatten man måste fiska för att hitta Palmes mördare har ännu inte gått att bevisa. Men det är ett faktum att Palmeutredningen från första början har varit ointresserade, för att inte säga direkt fientliga till att grundligt utreda saken.
Det enda sättet att undanröja tvivlen är att få upp alla papper på bordet och genomföra en grundlig kartläggning av den svenska Stay behind-rörelsen, varför inte tillsätta Inga-Britt Ahlenius som ansvarig för en sanningskommission?