Hoppa till huvudinnehåll
Av

Säkerhet för vem?

Försvarsberedningens rapport ”En strategi för Sveriges säkerhet” tar delvis sin utgångspunkt i kritiken mot Göran Perssons och Laila Freivalds sätt att hantera tsunamikatastrofen.


Ytligt sett oantastlig och syftande till att
förbättra svensk säkerhetspolitik är rapporten i verkligheten ett
frontalangrepp på grundläggande demokratiska rättigheter och principer.




Inte bara det fullständigt oacceptabla förslaget att, exakt 75 år
efter militärens dödskjutning av demonstrerande arbetare i Ådalen, åter
tillåta att svenska militär ställs mot svenska medborgare. Att det
formellt ska ske under polisiärt befäl spelar i sammanhanget ingen roll.




I denna sak har Berit Johannesson (v) reserverat sig. I övrigt ställer
sig vänsterpartiet bakom förslagen från Försvarsberedningen som leds av
Håkan Juholt (s). Några axplock:



• Genom sammanslagning av Krisberedskapsmyndigheten och Räddningsverkat
skapas en ny supermyndighet för krishantering med utomordentliga
resurser och befogenheter.

 

• Myndigheten kompletteras med en ”krishanteringsfunktion” i
regeringskansliet vars ledning, som inte är politiskt vald, ges rätten
att trycka på knappen och sätt igång krisberedskapen. 



• Ett svenskt CIA ska skapas. Övervakningen av medborgare ska
intensifieras genom ökat samarbete mellan militära MUST, Försvarets
radioanstalt och SÄPO. ”Målet för en effektiv nationell
underrättelsetjänst med både militär och civil kompetens måste vara att
informationen kan utnyttjas av alla berörda.”



• Svensk säkerhetspolitik ska underordnas EU:s diktat. ”En utveckling
där säkerhetsfrågor hanteras mer samlat ligger också i linje med
utvecklingen inom EU.”



• Militär forskning ska centraliseras genom skapandet av ”ett starkt nationellt innovationssystem för säkerhetsområdet”.



• Svensk forskning ska ställas i imperialismens tjänst och ”bidra till
internationellt interoperabla säkerhetslösningar … inom ramen för EU:s
och USA:s säkerhetsforskningsprogram”. 



• Här betonas att svensk militärs ”kärnuppgift (är) väpnad strid, såväl nationellt som internationellt”.



• Deltagande i militära angreppskrig, det som i dessa sammanhang
kamoufleras som ”Internationella fredsfrämjande insatser är en viktig
del i vårt arbete med att stärka vår egen såväl som den globala
säkerheten.”



• Deltagande i civila och militära insatser utomlands ska ”uppmuntras och ses som meriterande av arbetsgivare”.



• Kvinnors deltagande i både civila och militära insatser ska ”avsevärt ökas”.

Dessa och fler förslag från Försvarsberedningen överlämnades på Folk
och Försvars konferens i Sälen till försvarsminister Leni Björklund.
Om  bara två månader ska hon till riksdagen lämna den
socialdemokratiska regeringens förslag om den nationella
krishanteringen.



I SvT:s rapportering från Sälen framställdes Berit Johannesson i
opposition mot Björklund och övriga partier i Försvarsberedningen. Men
det gällde alltså bara de i och för sig så viktiga Ådalslagarna.



I övrigt ställer hon och vänsterpartiet alltså in sig i ledet av
odemokratiska krigshetsare. Bara våra axplock bland de viktigaste
förslagen ger bilden av ett mörkbrunt, reaktionärt paket av åtgärder
från den parlamentariskt sammansatta Försvarsberedningen.




Varje sann demokrat inser att Försvarsberedningens rapport hör hemma i
papperskorgen. Inte bara för dess kraftiga förstärkning av expertstyre
som tydligast kommer fram i förslaget att tjänstemän, inte endast den
folkvalda regeringen, kan utlösa krisberedskapen. I rapportens anda
ligger också farhågan att utlösning av krisberedskapen kan komma att
innefatta beslut att sätta in militär mot civila.



Eller ta rapportens formulering om att svensk militär ska skickas
till andra länder för att stärka ”vår egen säkerhet”. Sällan i modern
tid har svenska imperialistiska ambitioner formulerats tydligare av
riksdagspolitiker.




Rapporten är också till sin form just en rapport, inte en utredning.
Här presenteras ingen analys av Sveriges eller svenska folkets behov av
förändrad säkerhetspolitik. Fastmer slår rapporten fast att ”Vår
säkerhet har på ett genomgripande sätt stärkts genom den europeiska
integrationen och utvecklingen i vårt närområde”.



Denna klarsyn viftas på ett lättsinnigt sätt bort. ”Hoten av idag är
ofta gränslösa och komplexa.” Sedan slås på några få rader snarast
axiomatiskt fast att det mot bakgrund av 11 september, terrorattacken i
London, tsunamin och orkanen Gudrun så krävs en ny strategi för
Sveriges säkerhet.



Men vem har behov av den nya supermyndighet för säkerhet och
krishantering som en enig försvarsberedning föreslår? Vem har behov av
att kunna sätta in svensk militär mot svenska medborgare?




Definitivt inte Sveriges arbetande folk.



Svaret är att Sveriges säkerhetspolitik fullständigt ska inordnas i den
imperialistiska världsordning som dikteras i Washington och samordnas i
Bryssel.



17 januari 2006

Proletären 3, 2006