Hoppa till huvudinnehåll
Av

Så lite betyder arbetares behov

Den tilläggsbudget som Magdalena Andersson lade fram förra veckan är en bedrövlig politisk skapelse. När det gäller arbetarklassens behov begravs vallöften i utredningar eller avskrivs med hänvisning till EU:s direktiv och lagar.


Den tilläggsbudget som Magdalena Andersson lade fram förra veckan är en bedrövlig politisk skapelse. Givetvis är 10 miljarder kronor till nedskärningsplågade kommuner bra. Men eftersom de ekonomiska hålen är avgrundsdjupa i många kommuner, efter årtionden av åtstramningspolitik, finns det inga garantier att pengarna verkligen innebär några nya jobb i den gemensamma välfärden.

I vilket fall är de 10.000 nya jobb som Stefan Löfven pratar om, eller de 30.000 nya jobb som Jonas Sjöstedt hävdar att pengarna ska räcka till, att betrakta som glädjekalkyler. Det är pr-utspel för att framstå som handlingskraftiga snarare än några realistiska bedömningar.

Utöver de extra miljarderna till kommunerna är budgeten en ensidig migrationsbudet. Problemet är inte att det skjutits till pengar för att hantera flyktingkrisen. Politiskt ansvar och ökade ekonomiska anslag är nödvändigt för att politiskt hantera situationen.

Problemet är att en liknande politisk handlingskraft och ekonomiska resurser lyser med sin frånvaro när det gäller att politiskt angripa de problem som den svenska arbetarklassen står inför – arbetslöshet, otrygghet på jobben, bostäder, pensioner, välfärd etc. Därmed blir signalpolitiken från den politiska eliten tydlig – när det gäller flyktingar då bryr man sig, men när det gäller svenska arbetare så skiter man i dessa. Det blir därmed en tilläggsbudget som föser ännu fler arbetare in i den sverigedemokratiska återvändsgränden.

En anledning till att den politiska passiviteten och nyliberala åtstramningspolitiken i varje fall till delar bryts just när det gäller flyktingar beror på den borgerliga humanismens verklighetssyn. Den borgerliga humanismen ger uppenbart ett visst svängrum för en mer planmässig och socialt inriktad politik för att hantera flyktingskrisen.

Men den borgerliga humanismen innefattar inte klassfrågan. Arbetare som arbetare innefattas inte i den borgerliga humanismen. Därför skriker borgerligheten som stuckna grisar var gång politiska förslag presenteras med någon form av socialt innehåll och som på något vis på ett planmässigt vis försöker angripa klassklyftorna. De svenska klassklyftorna växer snabbast i hela OECD.

När det gäller arbetarklassens behov – det må gälla behov av bostäder, arbete, människovärdiga pensioner, en välfungerande välfärd, trygghet på jobben eller någon annan av alla de problem som skriker efter lösningar – begravs vallöften i utredningar eller avskrivs med hänvisning till EU:s direktiv och lagar.

Det kan diskuteras hur det är ställt med den politiska viljan hos den rödgröna och vänsterpartistödda regeringen att på allvar ta sig an dessa problem. Möjligen är viljan större än vad som visas i den konkreta politiken. Men uppenbarligen går viljan till samförstånd med borgerligheten först – både den ekonomiska makten och dess politiska partier. Uppenbart är att i konkret politik vågar eller vill regeringen inte driva något annat än en arbetarfientlig politik. Det skulle utmana samförståndet och hota positionen vid maktens grytor.

Regeringens V-stödda tilläggsbudget visar det farliga, felaktiga och omöjliga i att bedriva en humanistisk politik utan att samtidigt ta sig an klassfrågan.


Vi säger som vi sagt tidigare: Gärna humanism, men då krävs klasskamp.