Rysskräck som fobi

I riksdagens utrikesdebatt skränade sossarnas Urban Ahlin ikapp med bombhögerns Jan Björklund, inte minst om Ryssland, detta förskräckliga Ryssland, som om man skall tro dessa herrar tycks hysa en närmast patologisk drift att angripa Sverige.

Inte för att vi hyser några illusioner om Vladimir Putin. Det bor säkert en liten tsar i honom. Men säkerhetspolitiska scenarier måste ändå utgå från analys av faktiska förhållanden, inte från nationella fobier, om än så djupt rotade i historien.

Vad är sannolikheten för att dagens Ryssland skall vända lystna blickar mot Sverige? Absolut ingen! Diverse ryska nationalister må odla minnen från fornstora dar, som svenska diton, möjligtvis med skillnaden att Poltava lever dem ljusare i minnet. Men de oligarker som regerar Ryssland har inte minsta intresse av en västlig konflikt. Det är precis tvärtom. Oligarkerna inte bara bygger sina gigantiska förmögenheter på ekonomiska förbindelser med Europa, utan de har på köpet flyttat goda delar av dem västerut. Att tro att oligarkernas Ryssland skall bita den hand som föder och skyddar dem är mer än lovligt infantilt.

Rysskräckens företrädare talar om Sverige som en slags frontstat mot ett aggressivt och upprustat Ryssland, som vore vi återbördade till kalla krigets dagar. Vi måste åtminstone skynda till våra baltiska grannars undsättning.

Men hallå! Estland, Lettland och Litauen är medlemmar av Nato och omfattas därmed av Natos ömsesidiga försvarsförpliktelser. Ett ryskt angrepp i Baltikum skulle därmed vara ett samtidigt angrepp på USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och ytterligare ett trettiotal medlemsländer i Nato, dvs på en krigsallians som förfogar över 70 procent av världens militära kapacitet, att jämföras med Rysslands ynka 4 procent.

Är det verkligen någon som på allvar tror på ett sådant scenario? Är det någon som tror att Ryssland skall starta krig mot det nästan tjugo gånger så starka Nato?

En som inte tror är Svenska Dagbladets östexpert Jan Blomgren, som har att informera sin kräsna läsekrets om verkliga förhållanden, inte att förmedla propagandistiska fobier. I en kommentar till Jan Björklund (11(2) skriver Blomgren:

”För Ryssland ligger den verkliga hotbilden i ett annat väderstreck. I öst innebär det överbefolkade Kinas uppgång ett strategiskt hot mot det glest befolkade Sibirien och från sydost finns ett växande hot i form av militanta islamister. Det ryska militära intresset för Sverige har ingen hög prioritet.”

Det är klokt skrivet. Med ett territorium som är 38 gånger så stort som Sveriges och med en militärbudget som per capita inte ens är hälften av den svenska, så finns Sverige knappt på Rysslands militära karta. Blicken är riktad åt andra och viktigare håll.

Så blir Björklund och Ahlin och deras lika gapiga likar i media bara kolportörer för generalernas och krigsmaterielindustrins krav på mer pengar.