Hoppa till huvudinnehåll
Av

Rikta kraven mot Israel!

En spänd vapenvila råder i Libanon. Visserligen pågår ännu mindre strider, men det storskaliga kriget har för tillfället upphört.



Uppenbart är att Israel inte tror sig om att kunna nå längre än man redan gjort. Israel har bombat södra Libanon och delar av Beirut sönder och samman och har drivit närmare en miljon människor på flykt. Vilket var ett av målen med detta brottsliga angreppskrig. Men Israel har inte besegrat Hizbollah, vilket utgör ett smädligt nederlag. Hizbollah var starkare, bättre organiserade och djupare förankrade i befolkningen än vad den israeliske angriparen räknade med.

Om vapenvilan håller återstår att se. Men givetvis är det bra att det storskaliga kriget upphört. De israeliska terrorbombningarna har skapat ett ofattbart lidande för civilbefolkningen och en lika ofattbar förstörelse. Detta vanvett måste få ett slut.

Ändå lämnar den FN-dikterade vapenvilan en besk eftersmak. Må vara att USA och Israel tvingades frångå sina ultimativa kapitulationsvillkor, sedan dessa visade sig sakna relevans på marken. Men fortfarande är det en vapenvila på imperialismens villkor, där angriparen lämnas utan ansvar och där den angripne ställs under internationellt förmynderi. Det är Israel som skall skyddas av den internationella styrka som nu skall placeras i södra Libanon. När det är Libanon och den palestinska befolkningen på Västbanken och i Gaza som behöver skydd mot den israeliska terrorn.

Vet att Israel i skuggan av kriget i Libanon trappat upp terrorn i Gaza med över tvåhundra döda under juli och augusti. Vem ger denna pinade befolkning skydd?

Vår ståndpunkt är envis och klar. Den internationella styrka som nu skall placeras i södra Libanon är i praktiken en ockupationsstyrka med uppgift att avlasta Israel och ge Israel möjligheter att koncentrera sina krafter på andra fronter, som på Västbanken och i Gaza. Därför säger vi nej till ett svenskt deltagande i denna styrka, alldeles oavsett att den sätts upp med FN-mandat.

Den dag FN sätter upp en internationell styrka till det palestinska folkets skydd mot Israels terror skall vi inta en annan ståndpunkt. Men den dagen lär dessvärre dröja.

På hemmaplan har Göran Persson och Jan Eliasson tagit initiativ till en internationell givarkonferens i syfte att snabbt få igång det akuta biståndet till det sönderbombade Libanon. Det är inget fel i det. För att undvika en humanitär katastrof behöver Libanon skyndsamt stöd.

Ändå lämnar också detta initiativ en besk eftersmak. Den godhjärtade västvärlden skall gå in och städa upp efter Israels krigsförbrytelser. Men utan att ställa minsta krav på förbrytaren.

Rimligt vore att koppla givarkonferensen till krav på krigsskadestånd från Israel, inte för att Israel kommer att betala ett sådant skadestånd - kom ihåg att USA ännu inte betalat det utskrivna krigsskadeståndet till Vietnam - men väl för att ett  sådant krav är en nödvändig politisk markering.

Detta ger Mellanöstern-krisen i ett nötskal. Alla talar vackert om fred och stabilitet, rentav om det palestinska folkets rätt. Men någon fred är inte möjlig så länge som Israel tillåts ockupera andra länders territorier och det palestinska folket är rättslöst så länge som det är utsatt för Israels terroristiska godtycke. Med tyst eller öppet medgivande från alla de vackert talande.

En varaktig fred kräver ett slut på detta hyckleri; kräver att kraven ställs på Israel. Det handlar om krav på tillbakadragande från all ockuperad mark, respekt för samtliga FN-resolutioner, inklusive den om palestiniernas rätt att återvända, och inte minst ett omedelbart stopp för terrorn mot det palestinska folket och ett frigivande av alla palestinska fångar. Kraven inkluderar också erkännande av den folkvalda palestinska regeringen.

Liberalerna talar mycket och högljutt om palestinska organisationers vägran att erkänna staten Israel. Men det avgörande hindret för en utveckling mot fred och stabilitet är Israels vägran att erkänna ett fritt Palestina.

Kraven måste riktas mot Israel och så länge Israel inte uppfyller dem, så måste det internationella samfundet rikta sanktioner mot Israel, såsom det på sin tid gjorde mot apartheidregimen i Sydafrika.

Det kan invändas att sådana sanktioner inte är möjliga så länge som Israels uppdragsgivare har vetorätt i FN:s säkerhetsråd. Men det är den feges undanflykt. Enskilda länder kan bryta sina förbindelser med Israel, om de så anser nödvändigt. Enskilda länder kan agera för att få med sig andra i sanktioner mot Israel.

Att böja sig för USA:s vetodiktatur är skamligt.

Hyckleriet har nått vägs ända. Bara den som blundar för verkligheten kan inbilla sig att en varaktig fred i Mellanöstern är möjlig så länge som Israel opåtalat tillåts trampa internationell lag under fötterna.

Därför säger vi återigen: Bojkotta Israel!

En varaktig fred kräver att Israel tvingas respektera grannländernas och det palestinska folkets rätt.

15 augusti 2006
Proletären 33, 2006