Rädda SAS!

SAS är ett flygbolag som befunnit sig på villovägar under lång tid, utan förmåga att finna en stabil roll på en flygmarknad översvämmad av lågpriskonkurrenter.

Delvis beror förvirringen säkert på ägarkonstruktionen, där tre stater – Sverige, Norge och Danmark – tillsammans äger halva bolaget, med Sverige som störste enskild ägare (21,4 procent), medan den andra halvan ägs av privata intressenter, där med Wallenbergsfären som störste ägare (7,6 procent). En sådan ordning ger inte bara många stridande viljor, utan också en överdimensionerad administration.

Grundorsaken till SAS-krisen är dock avregleringen av flygmarknaden, där det gemensamma skandinaviska intresse som i mitten på 1940-talet låg bakom bildandet av SAS idag ersatts av ett rent vinsttänkande. De ägande staternas regeringar har inte längre några kommunikationsmässiga ambitioner med sitt ägande, utan likt familjen Wallenberg kräver de bara att SAS skall gå med största möjliga vinst.

Krisen inom SAS har utvecklats under mer än tio år och den är definitivt mycket djup. Bolaget producerar inte de begärda vinsterna, utan går istället med stora förluster. Nu är situationen så akut att koncernchefen Rickard Gustafsson – och bakom honom alla ägarna – ställer de anställda inför ett ultimatum. Antingen går de med på kraftiga nedskärningar och sänkta löner, annars begärs SAS i konkurs.

Det är ett oacceptabelt ultimatum. I dubbel mening.

Vi har absolut inget emot en sänkning av Rickard Gustafssons astronomiska lön på 10 miljoner kronor om året och en sänkning av lönerna för det hov av direktörer som omger honom. I toppen finns definitivt stora besparingar att göra i ett extremt topptungt SAS.

Men att krisen skall betalas av den arbetande personalen, av alla dem som ser till att SAS-planen flyger och att logistiken fungerar, många till låga löner, är helt oacceptabelt och därtill rent provokativt. Gustafsson och hans uppdragsgivare kräver ju faktiskt att ingångna avtal skall rivas upp och det utan möjlighet för avtalsslutande fack att säga sitt. En sådan provokation måste avvisas.

Lika provocerande är hotet om konkurs, uttalat som det är med ägarnas bifall. Här skall ett bolag som till hälften ägs av tre av Europas rikaste länder drivas i konkurs, om inte de anställda går med på drastiska försämringar. Och det för att ägarna under lång tid vanskött bolaget. Det är sannerligen att fly ägandets ansvar, särskilt i ett halvstatligt bolag, som bör ha andra utgångspunkter än rövarkapitalister.

Regeringarna i Sverige, Norge och Danmark vill alla sälja sina aktieinnehav i SAS, enligt den lika moderna som felaktiga idén om att stater inte skall äga och driva företag. Men som det nu är finns inga spekulanter. Syftet med Rickard Gustafssons utpressningspaket är därför att ”klä bruden”, som det så vacker heter. Genom sänkta löner och personalminskningar skall någon hugad spekulant, kanske tyska Lufthansa, finna tycke i SAS och köpa ut de ägande staterna för en billig peng. Så slipper regeringen Reinfeldt med flera det ägaransvar de inte tagit och SAS släpps till marknaden, utan andra krav att gå med största möjliga vinst.

I ett sådant scenario finns ytterligare förlorare. För hur går det med flyget till Norrland, eller till andra glesbefolkade delar av Sverige, om all trafik läggs i marknadens lönsamhetsgap? Svaret är givet. Såväl destinationerna som avgångarna blir färre när allt räknas i vinst.

Vi kommunister hävdar statens ansvar för att hela Sverige skall leva, vilket inkluderar fungerande flygtrafik i hela landet, inte minst till Norrland, där de stora avstånden gör flyget tidsmässigt överlägset. Att då göra sig av med ägandet i SAS är destruktivt. Då är det bättre att staten behåller och rentav utökar aktieandelen i SAS i syfte att använda ägandet som regionalpolitiskt instrument.

Det råder ingen tvekan om att SAS måste rekonstrueras. Med början från toppen. Men lika givet är att ett rekonstruerat SAS måste förses med nya ägardirektiv, där samhällsintresset anges som central uppgift. Ett sådant SAS är värt att rädda.