Rädda järnvägen från marknaden!
Vintern står för dörren och med den hot om tågförseningar. En plåga för landets tågpendlare och långväga resenärer, liksom för banarbetarna, som oförtjänt får klä skott för ett kaos som i grunden inte handlar om vädret. Det är politiska beslut om privatisering och kraftigt minskade anslag som skapar kaoset. Nu varslas banarbetare om uppsägning, trots att behoven av spårunderhåll är gigantiskt. Regeringens tal om satsning på järnvägen är bluff.
Varselvågen sätter fingret på arbetares otrygghet under kapitalismen.
Rätten till ett arbete väger lätt som en fjäder när företagens vinster kräver kostnadsbesparingar.
Alla varslade drabbas lika, oavsett skäl. Arbetslöshet är ingens framtidsdröm. Men ändå finns det varsel och varsel. Man behöver inte acceptera att minskad efterfrågan leder till uppsägningar, men man kan förstå det. Så fungerar marknadsekonomin. Men vad skall man säga om de varsel som nu läggs inom järnvägsunderhållet?
Behoven inom denna bransch är skriande, vilket varje tågresenär vet. Men inte nog med det. Sedan några år trumpetar regeringen om en formidabel satsning på järnvägen, inklusive en satsning på det eftersatta underhållet. Men ändå varslas banarbetare på Balfour Beatty Rail nu om uppsägning och det ryktas om varsel också på andra företag i branschen, bland annat på statliga Infranord. Trots skriande behov och ståtliga löften finns inga pengar till underhåll. Anslagen är förbrukade. Pengarna är slut.
Trafikverkets generaldirektör Gunnar Malm, som 2010 tillsattes av regeringen Reinfeldt, gör i DN (20/11) ett desperat försök är ärerädda sin uppdragsgivare. Men det är bara patetiskt. För varför skjuts planerade underhållsprojekt på framtiden om Trafikverket har gott om pengar, som Malm påstår?
Till detta skall för det första sägas att regeringens formidabla satsning än så länge bara är en luftpastej. Av de 55 miljarder kronor som regeringen slog på trumman för i augusti är inte en enda anslagen i årets budget. Utbetalningarna börjar lite försiktigt först 2014, om nu inte Anders Borg kommer på andra tankar, och merparten ligger 5-16 år fram i tiden.
Nu påstår regeringen och dess generaldirektör att Trafikverket redan fått ett extra underhållsanslag om 3,6 miljarder kronor för åren 2012 och 2013. Det mystiska med dessa pengar är att ingen sett röken av dem.
En förklaring är att regeringen kraftigt skar ner järnvägsinvesteringarna i de budgetar som lades 2010, inklusive anslagen till underhållet. De ”extra” anslagen för 2012 och 2013 ger alltså tillbaka av redan taget, vilket också framgår av årets budget. Så är anslagen till järnvägsinvesteringar 518 miljoner kronor lägre 2013, jämfört med 2011, och de minskar med ytterligare 1,4 miljarder kronor 2014 (Utgiftsområde 22, tabell 3.29).
De formidabla satsningarna är alltså luftpastejer. I verkligheten satsar Sverige bara hälften så mycket på järnvägen som jämförbara länder inom EU, mätt som andel av BNP.
Men regeringens snålhet är inte hela sanningen. För bakom såväl förfallet som pengasvinnet inom järnvägen ligger också avregleringspolitiken, som på lite drygt 20 år förvandlat ett sammanhållet, statligt kommunikationssystem till ett hysteriskt marknadskaos.
Avregleringspolitikens förespråkare från S till M hävdade och hävdar fortsatt att konkurrensutsättning ger effektivitetsvinster. Det gör i jämförelse strutsar till upplysta varelser. För avregleringen har inte bara skapat kaos i trafiken, när en mängd olika operatörer trängs på gamla och för få spår, utan också slöseri med pengar.
Det sades att affärsmässigheten skulle göra upp med en förkalkad statlig byråkrati. Men under perioden 2002 till 2009, då dåvarande Banverket lade ut underhållet på entreprenad, ökade de ”indirekta kostnaderna” med 135 procent. Nuvarande Trafikverket översvämmas av räknenissar, som sköter upphandlingar och kontrakt och som tvistar med entreprenörer som inte gör sitt.
Upphandlingen kostar i byråkrati, men drar också på sig andra kostnader. Så löste Trafikverket i fjol Balfour Beatty Rail från ett underhållskontrakt i Västra Götaland för den nätta summan av 125 miljoner kronor. Det gör en sjättedel av det årets underhållspengar!
Räknenissarna blir fler och kringkostnaderna större. Baksidan av det myntet är att de arbetare som underhåller spår, kontaktledningar och signalsystem blir färre, som genom de varsel som nu läggs, allt till nesa för resenärerna, som utöver den fria konkurrensens changerade tåg och vagnar drabbas av ständiga stopp och förseningar.
Vad göra åt eländet? Ja, först måste en verklig satsning på den miljösmarta och kommunikationseffektiva järnvägen genomföras. I det sammanhanget är regeringens utlovade 55 miljarder kronor under 14 år en spottstyver. Efter 20 år av besparingar och avregleringar befinner sig järnvägsnätet i ett sådant förfall, att de pengarna inte ens räcker till att återställa systemet i ursprungligt skick. För det krävs enligt Trafikverket ytterligare 28 miljarder kronor.
De pengarna måste skjutas till omgående. För det är rent absurt att banarbetare varslas samtidigt som spårsystemet förfaller. Här finns verkligen det ”quick fix” som arbetsmarknadsminister Hellevi Engström förnekar i alla andra varselsammanhang. Fram med pengarna!
Men mer pengar gör inte maximal nytta om goda delar av dem försvinner ner i kapitalismens svarta hål. Därför måste det kaotiska och slösaktiga marknadsexperimentet avbrytas så fort det bara går.
En fungerande järnväg kräver enhetlighet, samordning och planering. En bra järnväg, som garanterar tågtransporter över hela landet, kräver dessutom samhällsansvar som ledande princip, inte affärsmässighet.
Slutsatsen är självklar: Återförstatliga järnvägen!