Privatiserade regioner

Huruvida Sverige är indelat i 21 län eller i sex till nio
regionkommuner kan synas vara en underordnad fråga. Det är inte den
administrativa formen som är avgörande, utan innehållet i politiken.
Vad skall de administrativa enheterna syssla med och varför?



Med detta sagt finns det anledning att slå  rejält bakut vad
gäller Ansvarskommitténs förslag om ny uppdelning av Sverige, ett
förslag som stöds av samtliga riksdagspartier. Inte för att det per
definition är fel med större enheter, vi kommunister sjunger inte
småskalighetens lov. Utan för att de större enheterna tydligt ingår i
och utgör ett medel för det marknadsliberala systemskiftet.  
Ungefär som EU.



Ansvarskommitténs föreslår att dagens 21 län slås samman till mellan
sex och nio regionkommuner. Samtidigt läggs landstingen ner.
Motiveringen är minst sagt diffus. Kommitténs ordförande.
Moderaten  Mats Svegfors talar om att globalisering och utveckling
från industrisamhälle till kunskapssamhälle ”sprängt vedertagna
administrativa gränser”. Men utan att visa vari denna ”sprängning”
består och givetvis utan att visa på vad sätt färre och större enheter
helar det påstått söndersprängda.



Av någon anledning är det ruskigt bråttom. Får Ansvarskommittén som den
vill, så skall län och landsting upplösas redan innan valet 2010, utan
att väljarna skall få minsta chans att säga sitt. Om någon eller några
landsändor trilskas, vilket det finns risk för till och med i det
politiskt så konforma Sverige, så skall staten ges rätt att
tvångsmässigt tvinga in dem i de nya storregionerna före 2014. Då skall
allt vara klart. Som senast.



Vi är minst sagt skeptiska. Av flera skäl.



Det viktigaste gäller vården. Alla vet att de nuvarande landstingen
inte utgör något värn mot nedskärningar i vården. Men syftet med
storregionerna är inte att hejda denna utveckling, utan att påskynda
den. Vilket regionförsöken i Skåne och Västra Götaland utgör empiriska
bevis för.



Ingenstans har de vinststyrda centraliseringstänkandet gått så långt
som i de regioner som redan finns. Sjukhus har lagts ner eller ”skalats
av” på löpande band, vilket lett till att hela landsdelar idag saknar
fullvärdiga sjukhus, som Dalsland och norra Bohuslän. Samtidigt har
jakten efter effektivitetsvinster lett till kaos och längre köer.



Ansvarskommittén hävdar att sjukvårdsutvecklingen kräver en
centraliserad expertkompetens. Vilket kan vara sant. Det är därför en
god del av expertkompetensen redan finns på universitetssjukhusen.



Men patienters och anhörigas behov kräver sannerligen inte en
centralisering av vården som helhet. Men det är just det storregionerna
syftar till. För att diverse marknadsliberala räknenissar och politiker
inbillar sig att det blir billigare så.



Än allvarligare är att storregionerna går hand i hand men högerns
planer på en storskalig privatisering av vården. I dagarna lägger Göran
Hägglund den proposition som river upp den sk stopplagen. Det skall bli
fritt fram för hugade politiker att sälja ut all vård som de privata
vårdbolagen kan tänkas vara intresserade att köpa. Inte ens
storsjukhusen är fredade. Det skall få säljas ut styckevis. Capio tar
över vinstgivande kirurgi, så får regionkommunen behålla verksamhet
utan tillräcklig vinstpotential.



Denna utveckling finns med i Ansvarskommitténs perspektiv, även om
kommittén från början tänkte sig åtminstone ett offentligt drivet
sjukhus i varje region. Men moderaten Svegfors lär inte misstycka över
att Hägglund nu tagit bort denna begränsning.



Storregionerna understödjer och skyndar på privatiseringen. Vilket
innebär att den   lika rätten snart är ett minne blott.
Tillgång till vård avgörs av lönsamheten, både rent geografiskt och
individuellt. Den som bor i glesbygd är inte lönsam nog. Och snart nog
inte den som inte har råd att betala för sig. Vet att Göran Hägglund
inte ser några hinder mot att privata vårdförsäkringar skall ge förtur
i vårdkön.



Vi vill påstå att detta är Ansvarskommitténs dolda agendan.
Storregionerna skall slutföra marknadsorienteringen och privatiseringen
av vården. Vilket är skäl nog att säga nej till dem.



Vad storregionerna i övrigt skall syssla med och vilken makt de skall
förses med är minst sagt diffust. Men ordföranden Svegfors talar i alla
fall om den ”regionala arbetsmarknaden”, som gör att människor måste
transporteras allt längre sträckor för att komma till jobbet. Vilket
sägs kräva en regional beslutsnivå.



Det är lite udda. Regionala kommunikationsproblem kan som bekant lösas
via kommunala och länsvisa samarbeten, som idag. Men mer intressant är
att Svegfors och Ansvarskommittén bara böjer sig för en utveckling där
människor skall ha 10 mil eller mer till jobbet. För att marknaden
kräver. I klimathotets 2000-tal vore det väl rimligare att planera för
en framtid där jobben flyttas tillbaka till människorna?



Men en sådan tanke finns inte ens i kommittén. Den och dess uppbackare utgör lydiga redskap för marknaden.



Storregionen skall förses med regionparlament, vilket sägs förbättra
den regionala demokratin. Fan tro´t. De nuvarande regionförsöken pekar
snarare mot byråkratiska kolosser totalt okänsliga för vanliga
människors krav och behov.



De nuvarande landstingen utgör inte några demokratiska föredömen.
Men det är svårt att se att demokratins förbättras genom att besluten
fattas ännu längre bort från folkliga opinioners påverkan. Det är som
bekant långt till Stockholm. Men det är ännu längre till Bryssel.



Politikens innehåll är alltid viktigare än administrativa former. Men
när makten vill pådyvla oss nya administrativa former, utan att ens
vilja lyssna på oss andra, så bör vanliga människor ta sig i akt. Det
kommer aldrig något gott ur maktspråk ovanifrån.  



27 februari 2007

Proletären 9, 2007