Politisk strejk är rätt väg att gå!

  

Andra höga LO-företrädare är mer kategoriska.



”Så länge regeringen inte bryter mot regeringsformen eller grundlagen
är det orimligt att gå ut i politisk strejk”, säger IF Metalls andre
vice ordförande Anders Ferbe. Han uppmanar istället förbannade
medlemmar att ta sikte på ett regeringsskifte i valet 2010.



Det hela är tämligen sorglustigt. Strejkrätten är grundlagsskyddad,
inklusive rätten att strejka mot politiska beslut. Men den delen av
grundlagen förtränger Anders Ferbe. Han reducerar demokratin till
rätten att rösta en gång vart fjärde år.



Argumentationen är förment demokratisk. En folkvald regering genomför
nu den politik den gick till val på, påstår Ferbe. Vilket måste
respekteras. Medlemmarna har rätt att vara förbannade, de har rentav
rätt att framföra klagomål, företrädesvis med de fackliga ledarna som
hovsamma budbärare. Men det har inte rätt att ge uttryck för sin ilska
genom den grundlagsskyddade strejkrätten. Detta demokratiska vapen
måste löntagarna avstå från i respekt för demokratin.



Det handlar som sagt om förment demokrati. Visst. Högeralliansen
annonserade attacken mot a-kassan redan före valet. Men då förpackades
den i en förljugen jobbretorik, en retorik som frångicks så snart
Anders Borg satte rumpan på finansministerstolen. Enligt Borgs
finansplan är full sysselsättning alls inte full sysselsättning, vilket
valretoriken föreskrev - det förbjuder den nyliberala teorin om
arbetslöshet som inflationsbekämpningsvapen. Full sysselsättning är
istället att tvinga in en del av de arbetslösa i en extrem
låglönesektor. Med sämre a-kassa som främsta verktyg.



Högeralliansens jobbpolitik är rena bedrägeriet, varvid bara
bedragare kan anbefalla respekt för detta bedrägeris mest utmanande
uttryck.



Än mer sorglustigt är att en del fackliga ledare motsätter sig en
politisk strejk med hänvisning till att en sådan drabbar ”tredje part”.
En politisk strejk slår inte bara mot högerregeringen, heter det, utan
också mot de stackars ”oskyldiga” arbetsköparna.



Man vet inte om man skall skratta eller gråta. Arbetsköparna har nu
fått en alldeles egen regering, brinnande av iver att genomföra varje
punkt på Svenskt Näringslivs kravlista. Arbetsköparna är regeringens
verkliga uppdragsgivare och mentor. Som med fog drabbas av en strejk
mot den politik de själva anbefallt.



”Politisk strejk är fel väg att gå”, hävdar Anders Ferbe och med honom
hela LO-etablissemanget. De vill för allt i världen inte utmana de såta
vännerna i arbetsköparorganisationerna.



Vi säger tvärtom. Politiskt strejk är rätt väg att gå; politisk strejk
är löntagarnas rättmätiga vapen mot en arbetarfientlig regering;
politisk strejk är det nödvändiga vapnet just nu, i kampen mot
försämringarna av a-kassan, ty ror högerregeringen hem denna attack, så
står nya och än värre attacker på tur.



Vi har sagt det förut och säger det igen. Vi välkomnar alla protester
mot försämringarna av a-kassan  – uttalanden, namninsamlingar,
protestmöten, demonstrationer. Ju fler som protesterar, desto bättre är
det. Ingen protest är för liten.



Men vi anklagar LO-ledningen för svek när den frivilligt avsvär sig det
främsta protestmedel löntagarkollektivet äger - den politiska strejken.




Svensk fackföreningsrörelse brukar tala stort om nödvändigheten av
facklig-politisk samverkan. Det är ett begrepp som förfallit till fjäsk
för socialdemokratin, men i botten finns en sund kärna, finns insikten
om att arbetarklassen inte kan flytta fram sina positioner enbart genom
facklig kamp.



Den politiska kampen är avgörande för arbetarkollektivet och i den måste därför fackföreningsrörelsen spela en roll.



Må vara att begreppet förfallit, i alla fall i huvudet på herrar som
Anders Ferbe. Men det finns stolta traditioner, alltifrån storstrejken
1902, då 120000 arbetare gick ut i politisk strejk för kravet på allmän
rösträtt, till hamnarbetarnas politiska strejker mot EU:s hamndirektiv.
Som vid tillfälle också omfattat LO-förbundet Transport.



Och glöm för all del inte de politiska strejkerna mot regeringen
Carlssons arbetarfientliga krispaket våren 1990, det krispaket som med
LO-ledningens medgivande inkluderade ett strejkförbud. Den
proteststormen, som pågick utan facklig sanktion, tvingade
sosseregeringen att avgå och även om Ingvar Carlsson genast återuppstod
som regeringsbildare, så gjorde han det utan strejkförbud och utan
Kjell-Olof Feldt som finansminister. Strejkförbudets främste
tillskyndare fick gå.



Den politiska strejken är arbetarklassens starkaste vapen mot en
arbetarfientlig politik; är en demokratisk rättighet att tillgripa för
att sätta kraft bakom rättmätiga krav.



Givetvis kräver en politisk strejk bred enighet, som alla strejker.
Huruvida det är möjligt att samla en sådan enighet innan 20 december,
då riksdagen beslutar om försämringarna av a-kassa, återstår att se.
Det gäller inte minst att betvinga de fackliga ledarnas motstånd,
vilket inte lär bli lätt.



Men kravet resen nu på alltfler arbetsplatser och i alltfler
fackföreningar, från bilarbetare i Umeå över järnverksarbetare i Avesta
till brevbärare i Stockholm. Det är en budkavle att föra vidare.



Kräv att LO utlyser en politisk strejk mot försämringarna av a-kassan!



21 november 2006

Proletären 47, 2006