Hoppa till huvudinnehåll
Av

Persson tomhänt i Björkvik

I samband med det svenska systemskiftet i början på 1990-talet etablerades även massarbetslösheten i Sverige. Att bluffen om den statsfinansiella krisen användes i fastighetskris, skattereform och högräntepolitikens spår för att skapa acceptans i breda folklager för den nya politiken är måhända lätt att se i efterhand.





Massarbetslösheten var nödvändig som det främsta instrumentet för att
knäcka arbetarklassen. Resultatet kan tydligt  avläsas idag i all
arbetsmarknadsstatistik, samt glädjefnatt på börsen och i storbolagens
rekordvinster.




Arbetarklassen och den största delen av de anställda i Sverige har
fått betala ett högt pris för det nyliberala marknadsfundamentalistiska
Sverige. Det samhälle som skapats av i första hand Göran Persson och
den nya högern inom socialdemokratin, tidigare kallad kanslihushögern.
Huvudansvarig för raserandet av den generella välfärdspolitiken är och
förblir dock Göran Persson.





1990-talens hårda och kraftiga nedskärningar inom skola, vård och
omsorg har lämnat stora sår i det svenska samhället. Sjuka och gamla
som inte får den vård och omsorg de behöver och har rätt att kräva.
Barn och ungdom som lämnas vind för våg. Utbränd och utsliten personal
inom snart sagt hela arbetslivet. Se där resultatet av 1990-talets
nyliberala samhällsomvandling.

 


Det är ett hån mot alla som sliter inom denna nödvändiga del av
arbetslivet när Persson står i Björkvik och talar om att anställa
arbetslösa för att hänga upp gardiner och dylikt! Inte för att inte
alla pensionärer är värda en ombonad tillvaro, utan för att Persson ger
sken av att det gäller att konstruera arbetsuppgifter. Samtidigt talar
den krassa verkligheten ett helt annat språk, som framgår av ett
reportage, från äldreomsorgen, på annan plats i denna tidning.




Det behövs i första hand två saker inom skola, vård och omsorg. Fler
anställda och sex timmars arbetsdag med bibehållen lön! Både delarna
har det goda med sig att det drastiskt skulle minska arbetslösheten.
För detta krävs dock mer än att pytsa ut någon eller ett par miljarder
som en del i en valrörelse. För detta krävs ett nytt systemskifte! Till
ett samhälle där hänsynen till mänskliga behov sätts i första rummet.




Till detta kommer att sådant som elförsörjning, kommunikationer och
annan samhällsservice inte längre fungerar enligt principen att trygga
säker och billig tillgång till samhällsnödvändigheter. Det var tidigare
en del av det sk folkhemmet men också en del av den svenska
neutralitetspolitiken. Den del som byggde på hög självförsörjningsgrad.
Allt detta har nu sålts ut och avreglerats, lagts under den maximala
profitens kalla ledstjärna! För detta har tiotusentals arbetsplatser
skrotats på det att välbehövliga arbetsinsatser inte längre görs. Den
yrkesskickliga arbetskraften finns inte längre, något som står klart
när nu elbolagen försöker reparerar skadorna efter stormen Gudruns
framfart.




Avregleringen av telemarkanden tillsammans med bolagiseringen och
utförsäljningen av det som tidigare var televerket, numera Telia Sonera
kan stå som ett exempel över svindlerierna i den nyliberala
högerpropagandan. Allt skulle fungera bättre och bli billigare om bara
marknadskrafterna fick ta hand om systemen. Demokratin skulle
fördjupas, alla skulle vi bli delägare i aktiebolaget Sverige med både
inflytande och rikedom som resultat.




Vi vet nu hur det blev. Teliaaktien sjönk som en sten lika fort som
telefonräkningen ökade. Under samma tid har tusentals telearbetare
förlorat sina jobb. Bolaget redovisar för första halvåret 2005 sämre
vinst än väntat (av vem) meddelar man via media, varför 3000
ytterliggare måste gå från sina jobb. Strunta alltså i alla som blir
utan telefon under första bästa höststorm, nu är det den heliga
vinstmarginalen som gäller!




Vill Persson ha fler tips på hur arbetslösheten kan bekämpas så finns
det gott om dem. Bostäder, bostäder och åter bostäder! Skrotandet av
den sociala bostadspolitiken har lett till en helt hopplös situation på
bostadsmarknaden framför allt i storstäderna. Visionen om bostaden som
en rättighet styrd av den bostadssökandes behov har förbytts i ett
system med bostaden som spekulationsobjekt och förtur till den med
tjockast plånbok!




Idag finns både resurser och behov till att bygga bra och billiga
bostäder för folket, ändå görs inte det. Det krävs naturligtvis både
politiskt mod och civilkurage för att återupprätta denna typ av
politik, båda delarna lyser med sin frånvaro inom dagens
socialdemokratiska ledargarnityr.




Massarbetslöshet är ingen naturlag utan den är skapad av människor.
Arbetslöshetsfenomenet som sådant är intimt förknippat med
kapitalismen, eller marknadsekonomin som det kallas numera, men den kan
bekämpas. Till detta krävs dock en uppgörelse med och ett
avståndstagande från den omvända Robin Hood-politik som i Sverige är
oåterkalleligt förknippat med Göran Perssons namn.




För att pressa tillbaka massarbetslösheten krävs dock
hundratusentals nya jobb. I förhållande till detta enorma behov kom
Göran Persson tomhänt till Björkvik häromdagen. Lägg därtill att talets
innehåll är helt plakatmässigt och till intet förpliktigande. Det
klingar tomt när Persson lovar att prioritera kampen mot arbetslösheten
till och med till priset av att bryta igenom utgiftstaket.





Utspelet är rena valtaktiken från Persson, där han förlitar sig på att
miljöpartiet kommer att sätta stopp för detta. Mp har sedan tidigare
visat att partiet i dessa sammanhang står helt på reaktionens sida.




Systemskiftet under 1990-talet genomfördes inte utan protester
från  arbetarklassen. Göran Persson buades ut i Skellefteå, och i
hela landet bildades  proteströrelser för social rättvisa, i
första hand bland arbetslösa. En ny och än kraftfullare proteströrelse
underifrån i hela arbetarklassen är vad som krävs för att genomdriva en
politik som leder till full sysselsättning!