Pengajakt i skärgården

Ledare
Bilder

Är det en slump att en ny regering knappt hunnit tillträda förrän krigsmakten på nytt drar igång det stora ubåtsspektaklet? Knappast. Vi sticker ut hakan och hävdar att krigsmakten jagar efter pengar, inte efter någon spökande ubåt. Det är höjda försvarsanslag som skall fiskas upp ur vattnen utanför Stockholm.

Man skall aldrig säga aldrig, sägs det. Men i det här fallet kan man vara näst intill tvärsäker. Det finns ingen rysk ubåt på svenskt vatten och om någon ubåt ändå finns, så kommer den inte att fiskas upp. För att den i så fall tillhör Nato och finns där med högsta militärledningens vetskap.

Det är alls inte så att främmande ubåtar aldrig kränkt svenskt territorialvatten. På 1980-talet rapporterades ett stort antal incidenter, där framförallt Nato-ubåtar på väg in och ut i Östersjön kom för nära den svenska kusten. Det är sådant som händer till sjöss.

Ubåtsspektaklets ouvertyr spelades upp i oktober 1981. Det var då den sovjetiska skrothögen U 137 gick på grund i Gåsefjärden utanför Karlskrona, förvillat dit av en krånglande kompass och stupfullt befäl. Att U 137 skulle gått in i Gåsefjärden för att spionera faller på sin egen orimlighet.

Den som går in i en så trång skärgård med en så otymplig båt blir upptäckt. Ändå används U 137 än idag som ”bevis” för att ryska ubåtar opererar i svenska vatten, som av Lena Melin i Aftonbladet. Det är infantilt.

U 137 öppnade dammluckorna för det som kom att kallas ubåtshysterin. Mystiska föremål observerades i alla svenska vatten, från Göteborg till Luleå – ”framförallt av kaffedrickande tanter på balkong och groggfarbröder i segelbåt”, för att citera den skeptiske marinofficeren Karl Andersson, som var förste svensk ombord i U 137. Men tillförlitligheten spelade ingen roll. Marinen ryckte ut i den ena storstilade insatsen efter den andra i ett krigsskådespel som fick kvällspressens journalister att gå i spinn, precis som idag.

Men någon ubåt observerades aldrig och kom än mindre upp till ytan. Men skam den som ger sig. I brist på handfasta bevis presenterade marinen allehanda tingeltangel, som ljudinspelningar som påstods härröra från sovjetiska ubåtspropellrar – ”med till visshet gränsande sannolikhet”.

Långt senare krackelerade vissheten i konstaterandet att ljuden kom från simmande minkar, men då var målet redan uppnått. En motvillig Olof Palme hade skickat en protestnot till Sovjetunionen och Sverige hade baxats ytterligare ett steg mot Nato. Falskspelarna vann.

Det som nu utspelas i Stockholms skärgård påminner bara alltför mycket om 1980-talets välregisserade falskspel. Någon säger sig ha observerat ett mystiskt föremål i Kanholmsfjärden i Stockholms norra skärgård. Marinen drar genast till sjöss i den stora ubåtsjakten med en hord av lystna krigsreportrar i släptåg.

I rapporteringen förvandlas det mystiska föremålet genast till en ubåt och att den då är rysk är givet, om inte annat för att krigsmakten påstår sig ha avlyssnat radiotrafik mellan Stockholms skärgård och Kaliningrad.

Sedan behöver marinen bara åka runt i sina båtar för att spektaklet skall spela sig självt. En sportfiskare på en strandbank utanför Sandhamn förvandlas till en landstigen rysk elitsoldat. En ryskägd oljetanker som driver runt i Östersjön i väntan på lastorder fantiseras som ubåtens moderskepp, trots att drivandet är legio i bulkbranschen. En suddig bild, som kan föreställa vad som helst, framförs som bevis.

Nu har det mystiska föremålet, som i krigsmaktens första rapportering förmodades vara skadat, på ett mirakulöst sätt förflyttat sig till Stockholms södra skärgård och utloppet i Östersjön, åtminstone enligt de röda ringar som marinen förser media med. Endera dagen lär föremålet vara försvunnet och ubåtsjakten avblåst. Men givetvis var föremålet en rysk ubåt – ”med till visshet gränsande sannolikhet”.

Visst är det bekvämt. Ingen kan bevisa att det som inte finns inte har funnits och därmed kan myten om det ryska ubåtsintrånget leva vidare, trots att ingen kan visa att det överhuvudtaget ägt rum.

En konspirationsteori, ylar de lydiga ubåts-jägarna. Alls inte, säger vi. Analysen måste utgå från motiv. Varför skulle Ryssland skicka in ubåtar på svenska vatten?

”Man misskrediterar försvarsmakten och politikerna, att de inte kan hantera ett yttre hot”, föreslår Peter Mattsson på Försvarshögskolan (AB 20/10). Det är så dumt att man inte tror det är sant. Ryssland skulle alltså agera i syfte att ge de svenska Nato-vännerna ammunition i kravet på en snabb Nato-anslutning. Ridå.

Det finns bara en part som har intresse av och möjlighet att arrangera en ubåtsjakt, oavsett om det finns någon ubåt att jaga eller inte, och det är den svenska krigsmakten själv. Intresset är givet. Inte minst marinen har gått på svältkost i många år, sedan flygvapnet och insatsförsvaret tagit alla resurser i anspråk.

Nu har Sverige fått en ny regering. I den lär generaler och amiraler inte frukta Stefan Löfven och Peter Hultqvist, de är välvilliga krigare, men Miljöpartiet är definitivt ett orosmoment. Då är det bäst att sätta ner foten redan från början – genom att arrangera ett ubåts-spektakel.

Ubåtsfantomen skall täppa till truten på Gustav Fridolin och Åsa Romson och alla som så mycket som knystar om minskade anslag till krigsmakten. Att fantomen dessutom ger lungkraft åt Nato-vänner som Allan Widman och Göran Hägglund gör inte saken sämre.

Pengajakt, alltså, inte ubåtsjakt.

2014-10-22
Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.