Offerkoftor och begravda stridsyxor

Efter mycket om och men valdes Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder till andre vice talman i riksdagen. Inte minst Vänsterpartiet reagerade kraftigt inför talmansvalet och drev igenom en sluten omröstning. Det krävdes sedan tre omröstningar innan valet var avklarat.

Ställd inför detta krängde Söder på sig den sedvanliga offerkoftan. Han framställde sitt parti som mobbat och SD som värnare av gällande praxis i riksdagen. Offerrollen är lika lögnaktig som alltid. Det är visserligen sant att det är praxis att det tredje största partiet utser andra vice talman. Men det är ingen praxis som SD försvarar, om de inte själva tjänar på det.

Vid valet av talman 2010, då Miljöpartiet var tredje största parti, struntade SD blankt i denna praxis och nominerade sin egen kandidat, förre partiledaren Mikael Jansson. Den som lobbade ihärdigast för att frångå praxis var just Björn Söder, som gjorde inviter till både sossar och moderater. I utbyte mot stöd till SD:s talmanskandidat erbjöd Söder sitt partis stöd för regeringsbildning. Det säger något om den vikt SD lägger vid att få utse en talman och visst ger det kalla kårar längs ryggen att höra Åkesson säga att ”det kommer bli häftigt att se en sverigedemokrat leda riksdagens arbete”.

Trots detta klingar spelet om valet av Söder falskt och till SD:s fördel. SD:s valframgångar har många bottnar. En viktig sida av saken är att valet är en protest mot den fokusering på medelklassen i storstäderna som länge dominerat svensk politik. En politik som blundar för att stora delar av Sverige, utanför de expansiva storstadsregionerna, tillåts förfalla – hög arbetslöshet, avfolkning och nedmontering av välfärd och infrastruktur.

SD är det enda riksdagsparti som inte följt med i denna fokusering. Tvärtom så kämpar de för att uppfattas som den lilla människans alternativ mot detta. En bild som bekräftas när politiker och journalister, som i allra högsta grad personifierar fokuseringen på storstädernas medelklass, försöker stänga ute SD.

Det bäddas bara för ytterligare framgångar för SD när övriga partier, från Vänsterpartiet till Moderaterna, bildar enhetsfront för att stänga ute SD och för att hitta blocköverskridande samarbeten för att fortsätta den människofientliga nyliberala politik som utarmar stora delar av Sverige.

Jonas Sjöstedt vinner säkert poäng bland sina medelklassväljare när han dundrar på mot Björn Söder att en talman ska representera hela Sverige och att en sverigedemokrat aldrig kan ”företräda oss”. Men vilka är egentligen ”oss” och på vilket sätt representerar ärkemoderaten Tobias Billström eller för den delen högersossen Urban Ahlin hela Sverige?

På vilket sätt representerar Billström alla de arbetslösa och sjuka som plågats av Moderaternas människofientliga politik? Hur kan Ahlin ses som en representant för den växande gruppen fattigpensionärer som lider under det eländiga pensionssystem som hans parti drev på för att smussla igenom bakom ryggen på svenska folket?

De är båda representanter för den EU-styrda nyliberala politik som mäter allt efter marknadsekonomins känslokalla tillväxtmått. Endast det som är marknadsekonomiskt livskraftigt har något värde. I tillväxtens och konkurrenskraftens namn ska människor tvingas lämna hus och hem och flytta dit marknaden pekar. Den som väljer att bo kvar får skylla sig själv.

Att SD är ett synnerligen läskigt parti är självklart, men deras valframgång är ett resultat av den nyliberala högerpolitik som drivits av samtliga regeringar sedan 1980-talet. SD:s valframgångar är ett kvitto på att det i rikspolitiken saknas en kritik från vänster.

Representanter för ett rasistiskt högerparti kan givetvis inte representera hela Sverige. Lika lite kan representanter för överklasspolitiken göra det. Talmannen är lika lite som kungen en representant för hela Sverige, de är representanter för överklassen och den kapitalistiska ordningen.

Att låta antirasismen sudda ut alla andra motsättningar ur politiken är politiskt självmord för vänstern.