Hoppa till huvudinnehåll
Av

Nyliberalismen utsatt för attack

Bara några dagar efter partiledardebatten i SVT fick Reinfeldt & Co sin egen politik nedtryckt i halsen, som ett skrävlande fiasko. De 14 miljarder kronor som de sänkta arbetsgivaravgifterna kostar staten har bara gett en handfull tusen nya jobb. Av naturliga skäl. McDonalds och Burger King säljer inte fler hamburgare för att regeringen sänker företagens lönekostnader och utan ökad försäljning blir det inte heller några fler jobb. Istället hamnar regeringens bidragspengar för företagens vinstkonton.


Bara några dagar efter partiledardebatten i SVT fick Reinfeldt & Co sin egen politik nedtryckt i halsen, som ett skrävlande fiasko. Men inte av Löfven och hans väna kombattanter, de kommer mest med anmärkningar i marginalen, utan av forskare vid Stockholms universitet.

I samarbete med Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitik, IFAU, har forskarna i Stockholm utrett effekterna av regeringens sänkning av arbetsgivaravgifterna för ungdomar mellan 18 och 25 år, en åtgärd som Miljöpartiet numera är för. Resultatet är nedslående för regeringen och dess nya MP-vänner.

De 14 miljarder kronor som de sänkta arbetsgivaravgifterna kostar staten har bara gett en handfull tusen nya jobb. Av naturliga skäl. McDonalds och Burger King säljer inte fler hamburgare för att regeringen sänker företagens lönekostnader och utan ökad försäljning blir dt inte heller några fler jobb. Istället hamnar regeringens bidragspengar för företagens vinstkonton.

Enligt forskarna har de sänka arbetsgivaravgifterna gett mellan 4000 och 6000 nya ungdomsjobb. Enligt vår enkla huvudräkning ger det en kostnad på mellan 2,3 och 3,5 miljoner kronor per jobb, men forskarna anger av för oss okänd anledning kostnaden till mellan 1 och 1,5 miljoner kronor per jobb. Men låt oss inte gräla om det, åtminstone inte innan vi läst den ännu opublicerade rapporten.

Det viktiga är att regeringens s k jobbpolitik eldar för kråkorna. Vilket i det här sammanhanget betyder för kapitalisterna. Skattepengar går till företagsvinster istället för till ungdomsjobb. Saken blir sedan inte bättre av att forskarna menar att den lilla effekten kommer att klinga av med tiden. Om några år ger de sänkta arbetsgivaravgifterna inte ett enda nytt jobb, bara 14 miljarder nya vinstkronor.

Undersökningen gäller bara de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga, men samma sak gäller den sänkta restaurangmomsen. De gåvopengarna har gått rakt in på krogägarnas konton.

Forskarrapporten om ungdomsjobben utgör naturligtvis ett rejält bakslag för högerregeringen, särskilt som den från början fick tung ekonomkritik för idén om att sänkta arbetsgivaravgifter per automatik ger fler jobb, bland annat från sin egen expert Lars Calmfors.

Men den utgör i lika hög utsträckning ett fiasko för nyliberalismens utbudspolitik, som predikar att bättre villkor för företagen är den enda vägen till fler jobb, detta till skillnad från keynesianismen, som förordar efterfrågestimulans som kapitalistiskt smörjmedel.

I detta sammanhang skall noteras att nyliberalismens dogmer för närvarande är utsatta för flera attacker, som vad gäller överskottsmålen i de offentliga finanserna.

Det hela är närmast komiskt. I den inrikespolitiska debatten tävlar paren Borg/Reinfeldt och Andersson/Löfven om vem som är bäst skickad att värna just denna nyliberala dogm – om vem som är mest ansvarsfull – detta medan alltfler ekonomer dömer ut överskottsmålen och dess åtstramningspolitik som destruktiv; som en politik som driver ner Europa och Sverige i en allt djupare kris.

Först ut var nyliberalismens första konvertit och nestor, Assar Lindbeck, som redan 2007 pläderade för att överskottsmålen måste avskaffas till förmån för offentliga investeringar i infrastruktur, utbildning och välfärd. Då var en sådan uppfattning så udda att ingen tog notis om Lindbeck. Men i krisen har han fått alltfler efterföljare, som den tidigare nämnde Lars Calmfors och på EU-nivå av självaste Jose Manuel Barosso, som åtminstone antytt att den åtstramningspolitik som nu påtvingas länderna i Sydeuropa kanske är kontraproduktiv.

Här hemma har kritikerna också värvat pikanta föredettingar, som Kjell-Olof Feldt, som på 1980-talet lanserade det nyliberala systemskiftet på svensk botten, och Göran Persson, som på 1990-talet var pappa åt överskottsmålen. Som om inte det var nog har Magdalena Andersson och Stefan Löfven för sina nyliberala synder skull fått såväl Aftonbladets ledarsida som LO-ekonomerna på halsen, som en slags senkommen keynesiansk klåda.

Var denna senkomna och något yrvakna kritik landar återstår att se. Men uppenbart är att nyliberalismens misslyckanden, inte minst i den nuvarande krisen, tvingar också kapitalistiska krafter att se sig om efter alternativa möjligheter. Med kris i hela Europa är inte ens exportföretagen helt förnöjda med en inhemsk ekonomi på åtstramad sparlåga, trots 3000 ackumulerade kronor på utländska sparkonton.

Stefan Löfven verkar med än lovligt trög, men kanske kan några ord från Jakob Wallenbergs mun, när de båda sällskapar på Bilderbergsgruppens möte i London i juni, få till och med honom att spritta till.

Med detta vill vi ha sagt att nyliberalismens era inte varar för evigt. Om den nyliberala politiken inte klarar av att lösa kapitalismens akuta problem, vilket den inte gör för närvarande, så söker sig kapitalismen nya vägar. Förr eller senare.

Vi tar fasta på fiaskot. För att det öppnar också för vårt socialistiska alternativet.