Nu krävs krafttag mot gängen

Våldsvågen i Malmö rullar vidare med sprängningar och skottlossningar var och varannan dag. Dessvärre är det inget exklusivt för Malmö. Liknande krig mellan kriminella gäng har blivit vardagsmat i många svenska städer.

Vanliga gator och bostadskvarter förvandlas till slagfält när kriminella gäng gör upp om marknadsandelar, råvarutillgångar eller nya affärsområden för att öka sina vinster.

Kapitalismens brutala konkurrenssamhälle syns i all sin omänsklighet. De flesta svenskar är ovana att se konkurrensens våldsamma konsekvenser. Våldet brukar vanligtvis utföras av statsmakterna och utspela sig på andra platser i världen.

Men för många av de drabbade förortsområdena är explosionerna en skrämmande påminnelse från Bagdad, Damaskus eller Mogadishu, som de tvingats fly för att rädda sig undan västmakternas och dess storföretags krig. Krig som även här handlar om att säkra råvarutillgångar eller stärka sig på bekostnad av andra beväpnade sammanslutningar som är intresserade av samma områden.

Oavsett om våldet är nytt eller har upplevts tidigare så är rädslan och osäkerheten ett faktum. Många frågar sig med rätta vart vi är på väg när man inte kan promenera i sin egen hemstad utan att behöva oroa sig för handgranater och kulsprutesalvor.

De politiska reaktionerna är lika förutsägbara som alltid. Från vänster och den tynande gruppen socialliberaler ropas om trasiga individer och sociala problem. Från högern och den växande gruppen stockkonservativa ropas om skärpa straff och mer befogenheter till polisen.

Båda sätten att närma sig problemet innehåller korn av sanning, men ingen representerar en lösning på problemet. De sociala insatserna stannar allt som oftast vid uppfostrings-insatser för enskilda rötägg eller blixtinsatser med fritidsgårdar eller extrapersonal i skolor fram tills dessa åter tas bort för att hålla nästa budget.

För att lösa de sociala problem som ligger bakom den organiserade kriminalitetens tillväxt måste det till en helt annan politik i Sverige. En politik som sätter vanligt folk i centrum och våra behov av arbete och försörjning, bostäder, skola och social omsorg. Istället för stenhård konkurrens och djungelns lag krävs gemensamt och långsiktigt ansvar och planering och det krävs en omfördelning från det fåtalet rika så att vi kan använda pengarna där de behövs.

Men det räcker inte så. Även kriminaliteten här och nu måste angripas. De personer eller gäng som förfallit i kriminalitet måste omhändertas och samhället måste skyddas från dessa. I den mån polisen behöver mer resurser så bör de få detta. Det krävs krafttag för att komma åt de välorganiserade tunga gängen som genom EU och avregleringspolitiken har kunnat växa sig till storföretag.

Men framförallt måste polisarbetet byggas underifrån med kvarterspoliser som kan ge människor hjälp och skydd och som kan ha överblick över vad som händer i deras närområde. En militariserad insatspolis som skickas ut när helvetet redan har brutit ut kan varken ge trygghet i vardagen eller hantera problemen på sikt.

Det är givet att människor blir rädda när våldet kommer nära. Men rädsla riskerar att få människor att söka enkla svar. Många är beredda att söka svaren hos de batongkonservativas lockrop att hårdare straff löser problemen.

Så är det inte. Det räcker att se på USA, som har ungefär fem procent av världens befolkning men 25 procent av världens fängelseinterner, men som knappast kan sägas ha löst problemen med våld och kriminalitet.