Nej till krig mot Syrien

Minns Colin Powell, utrikesminister under George W Bush; hur han stod i FN och presenterade ”ovedersägliga bevis” för att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen, trots att FN:s vapeninspektörer efter ivrigt letande inte hade sett skymten av några sådana.

Det så kallade världssamfundet (västvärlden) och dess kreatur till journalister svalde betet och så kunde Bush och Blair sätta igång sitt folkrättsvidriga krig mot Irak, utan mandat från FN. Men ändå till de glupskas ivriga applåder. Först i efterhand kröp det fram att Colin Powell ljög i FN, med-vetet och fräckt. Iraks massförstörelsevapen fanns bara i krigspropagandan.

Exemplet Powell kan vara värt att ha i minnet när imperialismen nu åter slår på trumman för ett folkrättsvidrigt krig, denna gång riktat mot Syrien och med en påstådd kemvapenattack som förevändning.

Ingen utomstående vet med säkerhet om en kemvapenattack verkligen genomförts och i så fall av vem. Alla uppgifter kommer från de väpnade grupperna, som utan skrupler gör vad de kan för att servera motiv för en imperialistisk intervention. Medan regeringen i Damaskus bestämt förnekar användning av kemiska vapen.

Men Colin Powells sentida efterträdare vet. Som ett eko av Powell påstår sig John Kerry ha ”ovedersägliga bevis”, inte bara för att en attack verkligen ägt rum, utan också för att regeringen i Damaskus ligger bakom. Med slutsatsen att USA och dess allierade nu måste straffa Syrien, utan mandat från FN.

Denna slutsats stöds av krigsaktivistiska politiker och media, trots att alla vet att den är kriminell. Det är bara FN:s säkerhetsråd som kan besluta om militär intervention i ett medlemsland. Att starta krig utan FN-mandat strider mot FN-stadgan och folkrätten och utgör därför ett krigsbrott.

De förnumstiga hänvisar till att det gjorts förut, som i bombkriget mot Serbien 1999, den gången motiverat med påståenden om etnisk rensning i Kosovo. Men ett brott blir inte mindre när det upprepas.

Detta måste sägas klart och tydligt: Det imperialistiska angrepp som nu planeras mot Syrien, vid sidan av FN och i strid mot internationell lag, utgör ett krigsbrott, alldeles oavsett var utredningen av den påstådda kemvapenattacken i Syrien landar. Inget land och ingen koalition av länder har rätt att ta lagen i egna händer.

Vi vet inte vad som hände i Damaskus östra förstäder natten mellan tisdag och onsdag i förra veckan, förutom att det pågick hårda strider mellan regeringsstyrkor och väpnade grupper. Så kom uppgiften om en gasattack, förmedlad av de väpnade grupperna och lämpligt nog bara några dagar efter det att FN:s inspektörer anlände till Damaskus. Många experter sätter stora frågetecken kring det offentliggjorda materialets sanningshalt, av en rad olika skäl. Men låt oss lämna den diskussionen därhän. Sanningen lär krypa fram förr eller senare, som i fallet med Iraks icke existerande massförstörelsevapen.

Låt oss istället resa den avgörande frågan: Vem tjänar på det? Vem tjänar på en verklig eller påstådd kemvapenattack i Syrien i en situation då ledaren för världens starkaste och mest aggressiva militärmakt sagt att en sådan attack passerar en gräns som inte får överskridas?

Vi är väl medvetna om att krig skapar sin egen logik, särskilt så brutala krig som det i Syrien. Alla beslut på alla nivåer är inte alltid förnuftiga. Men det övergripande svaret på frågan syns oss ändå givet. Den militärt trängda oppositionen, som från första stund efterlyst ett militärt ingripande från USA, har allt att tjäna på en gasattack, verklig eller fabricerad. Medan regeringen i Damaskus bara förlorar.

Idén om att Bashar al-Assad skulle använda kemisk krigföring mot sin egen befolkning, i ren ondska, är bisarr, särskilt som attacken skall ha ägt i huvudstaden Damaskus, där gränserna mellan vänligt och fientligt sinnade stadsdelar är flytande.

Någon invänder att Saddam Hussein på 1980-talet bevisligen använde kemiska stridsmedel mot den iranska fienden och mot den egna, kurdiska befolkningen. Men då hör det till pjäsen att Saddam använde giftgas med USA:s vetskap och goda minne, rentav med USA:s hjälp, vilket i veckan avslöjades av tidningen Foreign Policy (26/8).

Obamas oöverträdbara gräns gäller uppenbart inte när kemiska vapen används av USA:s vänner, som av Saddam Hussein på 1980-talet, eller av USA självt. För glöm inte att USA använde utarmat uran och vit fosfor så sent som vid angreppet på Falluja i Irak 2004.

Kriget i Syrien är fasansfullt och måste få ett slut. Men ett militärt angrepp från USA och dess allierade gör inte slut på kriget, utan förlänger det bara. Vilket är den uppenbara utgångspunkten. I en situation då den väpnade oppositionen förlorar terräng skall imperialismen utjämna styrkeförhållandena genom terrorbombningar. På det att Syrien skall slitas sönder i ett krig utan slut. För imperialismen är fortsatt krig ett bättre alternativ än ett hotande islamistiskt makttillträde.

I propagandan motiveras det olagliga kriget med att det omedgörliga Ryssland blockerar ett agerande via FN. Men det är inte Ryssland som är omedgörligt. Tvärtom har Ryssland tagit upprepade initiativ för att få till en politisk lösning av konflikten, initiativ som undantagslöst saboterats av USA-alliansen, som istället pumpar in nya och alltmer moderna vapen till de väpnade grupperna. Kriget utan slut är imperialismens verk.

När detta skrivs tyder det mesta på att ett imperialistiskt angrepp på Syrien är nära förestående; inte ett storskaligt angrepp, som de på Irak och Afghanistan, utan ett mer begränsat bombkrig. Men det gör inte angreppet mindre brottsligt eller mindre förfärligt. Syftet är att hålla igång ett krig som hittills kostat uppemot 100 000 människor livet och som tvingat miljoner syrier på flykt inom och utom landet.

Kommunistiska Partiet uppmanar till omedelbar protest mot krigsplanerna och till högsta beredskap inför ett imperialistiskt angreppskrig. Krigspresidenten Barack Obama måste mötas av kraftfulla protester när han kommer till Sverige 4-5 september.