Nato hotar freden

Den påstådda ubåtsjakten i Stockholms skärgård utgör ett crescendo på en lång och ihärdig antirysk kampanj. Ryssland framställs som alltmer aggressivt och hotfullt – med slutsatsen att det stackars Sverige, som enligt självaste ÖB inte kan försvara sig självt i mer än en vecka, måste närma sig och helst ansluta sig till krigsalliansen Nato.

Den bristande försvarsförmågan tvivlar vi inte på. Med omläggningen från invasions- till insatsförsvar koncentreras krigsmaktens resurser på deltagande i imperialistiska krig, som i Afghanistan. Försvaret av landet har satts på undantag av ett enigt politiskt och militärt etablissemang. Det som åtminstone kallades folkförsvar lades ner med den allmänna värnplikten.

Men det är också allt som stämmer i den russofobiska skräckbild som nu målas upp i den säkerhetspolitiska debatten. Det är inte Ryssland som agerar aggressivt i Östersjöområdet, utan Nato och det Nato-allierade Sverige.

Att Ryssland ökat sin militära aktivitet i och över Östersjön är sant. Östersjön är Rysslands viktigaste handelsled och Ryssland har därmed legitimt intresse av att upprätthålla någon form av militär balans i detta hav. Detta är ett ryskt dilemma, då maktbalansen i Östersjön förändrats dramatiskt efter Sovjetunionens upplösning – till Rysslands nackdel.

Orsaken är dels militär. Ryssland har inte tillnärmelsevis samma militära kapacitet som Sovjetunionen, bortsett från kärnvapeninnehavet. Men framförallt handlar maktförskjutningen om geopolitik. Efter Sovjetunionens sammanbrott har östersjöstaterna Estland, Lettland, Litauen och Polen anslutits till Nato. Lägg därtill att de tidigare neutrala Sverige och Finland ingått partnerskap med Nato och Natos kontroll över Östersjön är närmast total.

Man skulle kunna tycka att Nato skulle kunna nöja sig med denna jordskredsseger, men så är det inte. För bakom Nato står som bekant USA med sina anspråk på världsherravälde, vilket ger en alltmer aggressiv Nato-politik.

Det går att säga åtskilligt om Rysslands agerande i Ukraina, men det går inte att blunda för att Ryssland har legitima skäl att värja sig mot en hotande Nato-expansion.

Aggressiviteten omfattar också Östersjön. I augusti stod Sverige och Karlskrona som bekant värd för den stora Nato-manövern ”Northern Coast”, som övade intervention av ett fiktivt land vid Östersjön, gissa vilket. Men ”Northern Coast” är bara en del av Natos upptrappning i och kring Östersjön. I april beslutade Nato att göra Östersjön till ett permanent övningsområde under hela 2014. Samtidigt skickade USA, Danmark och Storbritannien ytterligare stridsflygplan till Nato-basen Siauliai i Litauen och Tyskland skickade Eurofighter-plan till Estland.

I början av oktober kom den kanske allvarligaste upptrappningen, då USA beslutade att förflytta en stridvagnsbrigad till Polen. Det betyder att USA snart har tio till femtontusen man stationerade i Polen och Baltikum.

I denna situation ojar sig svenska media över att ryskt jaktflyg agerat närgånget mot svenska signalspaningsplan i internationellt luftrum över Östersjön, trots att också svenska krigsreportrar lär veta att all information som svensk signalspaning snappar upp går direkt till Nato och USA. Det är sannerligen att sila mygg och svälja kameler.

Påståendena om att den ökade ryska aktiviteten i Östersjön utgör ett hot mot Sverige är rent nonsens. Ett ryskt angrepp förutsätter ett initialt krig mot det Nato som står vid Rysslands gränser, vilket är en fri fantasi. Natos militära kapacitet är så totalt överlägsen Rysslands, att ett sådant krig vore lika med ryskt självmord. Och vad än Vladimir Putin är, så är han knappast självmordsbenägen.

Att Ryssland inte hotar Sverige noteras av den antikommunistiske stridstuppen Stefan Hedlund i en debattartikel i Svenska Dagbladet (20/10), numera konverterad till lika tuppig Putin-kritiker. Men Hedlund är inte glad för det. Han kräver upprustning. Inte för att försvara Sverige, utan för att Sverige skall kunna delta i ett kommande Natokrig i österled.

Huruvida Hedlund är representativ för den Natolobby som nu tjuter allt högre i Sverige låter vi vara osagt. Men det han säger ligger definitivt i potten. Det är Nato som utgör den aggressiva parten i Sveriges närområde och att då gå med i Nato skyddar inte Sverige från krig, utan hotar tvärtom att dra in Sverige i angreppskrig.

Med det nyligen slutna värdlandsavtalet med Nato, som inte ute-sluter placering av kärnvapen på svenskt territorium, öppnar det för hemska perspektiv. För naturligtvis är Nato-baser i Sverige ett legitimt angreppsmål för ett angripet Ryssland.

Det lär inte föreligga någon omedelbar krigsrisk i Östersjöområdet, för det är styrkeförhållandena alltför ojämna. Men för framtiden kräver Sveriges fred och säkerhet att alla förbindelser med det aggressiva Nato bryts till förmån för alliansfrihet och neutralitet. En strikt neutralitetspolitik säkrar freden, utan krav på militära rustningar.

Kommunistiska Partiet säger kategorisk nej till medlemskap i Nato. Men vi stannar inte där. Vi uppmanar alla fredsvänner att samla sig kring krav på att Sverige säger upp värdlandsavtalet med Nato och lämnar Nato-organisationen Partnerskap för fred.

Det är Nato som utgör krigsfaran.