Hoppa till huvudinnehåll
Av

Libyen, Gaddafi och kriget

Kommunistiska Partiet säger absolut nej till det imperialistiska kriget mot Libyen och till det svenska deltagandet i detta orättfärdiga krig. Bland de politiska partierna är vi nästan ensamma om att inta denna position, detta sedan inte bara Vänsterpartiet utan också goda delar av övrig vänster gjort gemensam sak med bombhögern.


Kommunistiska Partiet säger absolut nej till det imperialistiska kriget mot Libyen och till det svenska deltagandet i detta orättfärdiga krig. Bland de politiska partierna är vi nästan ensamma om att inta denna position, detta sedan inte bara Vänsterpartiet utan också goda delar av övrig vänster gjort gemensam sak med bombhögern.

Ändå får vi skäll för att inte vara konsekventa nog. Det räcker inte att vi säger absolut nej till kriget, hävdar några kritiker (se Insänt sid 3). Vi måste dessutom ta Muammar Gaddafi till våra hjärtan som någon slags oantastlig antiimperialistisk hjälte.

Vi håller inte med. Det går alldeles utmärkt att säga nej till kriget utan att för den sakens skull förvandla Gaddafi till något han inte är.

Men låt oss för tydlighetens skull klargöra några saker. Regimen i Tripoli är Libyens legitima och erkända regering, oavsett vad man tycker om den. Det ger självklart regimen i Tripoli rätt att försvara Libyen mot det anfallskrig som nu riktas mot landet, såsom alla erkända regeringar har rätt att försvara sina länder mot utländsk aggression. I förhållande till den utländska aggressionen har Gaddafi-regimen rätten på sin sida, inkluderande rätten att göra motstånd. Vi hoppas rentav att motståndet blir framgångsrikt.

Detta betyder dock inte att Gaddafi-regimen är legitim i förhållande till sitt eget folk, lika lite som militärdiktaturen i det tidiga 1980-talets Argentina var en legitim folkföreträdare för att Argentinas krav på det ockuperade Malvinerna (Falklandsöarna) var legitimt.

För antiimperialister var det självklart att ta ställning för Argentina i det korta kriget med Storbritannien 1982. Men för åtminstone oss var det främmande att för den sakens skull framställa bödeln Jorge Videla som en antiimperialistisk hjälte.

Vad gäller Muammar Gaddafi så representerade han som ung överste en antikolonial, alliansfri hållning, liksom tidigare Gamal Abdel Nasser i Egypten. Det placerade dem på den progressiva sidan i dåtidens världspolitiska kraftmätningar.

Under sina första 20 år vid makten genomförde Gaddafi också ett ambitiöst socialt program, där oljepengar användes för att förbättra folkets levnadsvillkor. Det gav en ytterst repressiv regim ett folkligt stöd.

Men detta är historia. För under framförallt 2000-talet har Muammar Gaddafi återinlemmat Libyen i det imperialistiska världssystemet, delvis av nödtvång – efter Sovjetunionens fall minskade manöverutrymmet för alliansfria stater – men bara delvis. Gaddafi har efterkommit de imperialistiska kraven i långt större utsträckning än vad han tvingats till.

Det handlar om politik. Gaddafi har svikit kampen för ett fritt Palestina och han har mot god betalning trätt in som EU:s flyktingvakthund i norra Afrika. Men också om ekonomi. Gaddafi har anslutit Libyen till IMF och till de strukturanpassningsprogram som föreskriver privatiseringar och slakt av offentliga välfärdssystem. Resultatet är att goda delar av Libyens oljerikedomar åter hamnar på kontona hos transnationella oljebolag som Exxon Mobile, BP och Royal Dutch Shell. Samtidigt har arbetslösheten ökat och levnadsstandarden förämrats.

Omsvängningen har rönt uppskattning i väst och uner 2000-talet har västvärldens ledare därför rest i skytteltrafik till Tripoli för att betyga Gaddafi sin vördnad.

Till det skall sägas att imperialismen aldrig är nöjd med mindre än 100 procent. Kan någon annan garantera ännu större profiter, så sitter herrar som Gaddafi löst. Se där faran med att interagera med imperialismen.

Men att för det framställa Gaddafi som antiimperialist finner vi magstarkt. Glöm för all del inte Gaddafis oblyga budskap till västvärldens ledare, framfört i libysk TV veckan före flygangreppet: ”Ta er i akt! Det är jag som förser er med er olja, som garanterar staten Israels existens, som förhindrar att Europa svämmas över av flyktingar från Afrika. Flyttar ni på mig får ni ett helvete.”

Vi har inget till övers för de politiska krafter som utropat sig till ledare för den sk oppositionen i Benghazi. De utgör en samling av korrupta fd Gaddafi-ministrar, libyer från USA och klan- ledare för östra Libyen, som hoppas komma till makten med hjälp av imperialismens bomber. Det är raka motsatsen till frihetskamp.

Err fritt Libyen kan bara vara det libyska folkets eget verk.

Detta betyder dock inte att vi avfärdar de folkliga krav som låg till grund för de inledande protesterna. Folkliga krav på demokrati och bättre villkor är legitima i Libyen, som i Tunisien, Egypten, Bahrain, Jemen och Saudiarabien.

Vår uppfattning är istället att den självutnämnda klicken i Benghazi kidnappat en berättigad folklig rörelse för att använda den i egna syften, snart nog allierad med imperialismen.

Krig föregås alltid av krigspropaganda. Så är påståendet om att Gaddafi använt stridsflygplan mot fredliga demonstrationer ett påhitt, en krigslögn. Det finns inga belägg för detta. Men det är inget påhitt att Gaddafi 15-18 februari satte in säkerhetsstyrkor mot demonstranter i Benghazi med ett stort antal döda som följd.

Att använda militärt våld mot fredliga demonstranter finner vi oacceptabelt – i Ådalen 1931 som i Peking 1989 och i Libyen, Bahrain och Saudiarabien 2011.

Nu sönderslits Libyen av inbördeskrig och imperialistiskt anfallskrig. Det senare säger vi som sagt absolut nej till. Den humanitära imperialismen existerar inte och har aldrig existerat. Imperialismen drivs alltid av egenintresset.

Muammar Gaddafi kan inte längre garantera imperialismens makt över Libyen och är efter inbördeskriget inte det optimala verktyget. Därför måste imperialismen ersätta honom.

Vad gäller inbördeskriget förordar vi förhandlingar, inte för att en uppgörelse mellan de stridande eliterna i Tripoli och Benghazi ger ett fritt och självständigt Libyen – ett sådant Libyen kan bara bäras fram av en stark och enig folklig rörelse – utan för att få ett stopp på ett krig som annars kan pågå utan slut och för att undvika den splittring av Libyen som är en av det imperialistiska krigets möjliga utvägar.

Vi hävdar kompromisslöst den libyska regeringens rätt att göra motstånd mot utländsk intervention. Men vi försvarar inte dess våld mot den egna befolkningen och förordar förhandlingar – kompromisser – som utväg ur inbördeskriget.

Med det manar vi till protest mot det imperialistiska kriget och mot det svenska deltagandet i detta krig. För vår del får deltagarna tycka vad de vill om Gaddafi. Det är kriget vi tillsammans måste vända oss emot.